Åttionde dagen
Helvetes jävla skit!
Allting har fungerat så himla bra, allt från jobbet, snöskottning, springa på stan, `lattja med bollen, vara med i passningsövningar, städa, kliva upp och ner från stolar/stegar, gå i trappor, sitta på huk och sitta på knä...
Men idag på träningen gick det inte lika bra.
Till en början så funkade det kalasbra i passningsövningen som vi körde som uppvärmning, hade bra känsla i passningarna, bra tillslag, bra precision, kvick i fötterna. Utan problem vill säga. Jag och Elle (som också är knäskadad) klev av när de andra skulle köra kvadraten och vi fortsatte passa mellan varandra med medtag och mottag. Det gick hur bra som helst.
Sen...
..då skulle resten av laget spela 4 mot 4 i ett område utan mål men med väggspelare så jag och Elle ställde upp. Jag tänkte att jag skulle vara försiktig och släppa de bollar som jag inte kunde nå och jag skulle inte alls göra några onödiga rörelser eller sidoförflyttningar. Bollen kom mot mig och jag skulle bara ta ett steg i sidled för att på ett tillslag spela tillbaka bollen. Då måste jag fastnat med hälen i de skarvar som fanns på planen och hela knäet bara vek sig och kraschade. Det gjorde så jävla ont igen, inte riktigt som första gången det hände, men inte långt ifrån, ramlade ihop, skrek lite grann och försökte hålla om knäet.. Snabbt var någon spelare i laget framme och kramade om mitt ben för att det inte skulle svälla på en gång, sen blev det ordentligt lindat. Det dunkade som aldrig förr men själva smärtan gick över ganska snabbt, men det fortsatte att pulsera!
Fy fan. Jag orkar inte detta mer. Varför? VARFÖR? Vill bara slippa denna jävla karusell. När är det min tur att bli hel?
Det kändes som att jag höll på att frysa ihjäl där jag låg vid sidan om planen, jag låg och skakade även fast jag hade 2 jackor över mig. Tänderna skallrade och läpparna rörde på sig av kylan.
Vilka underbara tjejer och ledare det egentligen finns i mitt Umeå Södra. Ni som alltid bryr sig om en, frågar hur man mår, hjälper till, ställer upp. Ni ska veta att ni är underbara! Och jag vet inte om jag skulle orka mig igenom detta utan er.
Förresten, jag ska ju till specialisten imorgon så det känns ju så jäkla onödigt... Men samtidigt så vet vi ju då båda två att jag inte kommer att klara mig utan korsband. Så operationen måste nog göras ganska snart hoppas jag! Bara inte knäet sväller så mycket så att jag inte kan gå imorgon. Måste ju på något sätt köra mig själv till Norrlandskliniken och sen tillbaka till jobbet igen!
Vi får se hur allting löser sig imorgon och hur bra jag kan sova inatt...
KRAM
Allting har fungerat så himla bra, allt från jobbet, snöskottning, springa på stan, `lattja med bollen, vara med i passningsövningar, städa, kliva upp och ner från stolar/stegar, gå i trappor, sitta på huk och sitta på knä...
Men idag på träningen gick det inte lika bra.
Till en början så funkade det kalasbra i passningsövningen som vi körde som uppvärmning, hade bra känsla i passningarna, bra tillslag, bra precision, kvick i fötterna. Utan problem vill säga. Jag och Elle (som också är knäskadad) klev av när de andra skulle köra kvadraten och vi fortsatte passa mellan varandra med medtag och mottag. Det gick hur bra som helst.
Sen...
..då skulle resten av laget spela 4 mot 4 i ett område utan mål men med väggspelare så jag och Elle ställde upp. Jag tänkte att jag skulle vara försiktig och släppa de bollar som jag inte kunde nå och jag skulle inte alls göra några onödiga rörelser eller sidoförflyttningar. Bollen kom mot mig och jag skulle bara ta ett steg i sidled för att på ett tillslag spela tillbaka bollen. Då måste jag fastnat med hälen i de skarvar som fanns på planen och hela knäet bara vek sig och kraschade. Det gjorde så jävla ont igen, inte riktigt som första gången det hände, men inte långt ifrån, ramlade ihop, skrek lite grann och försökte hålla om knäet.. Snabbt var någon spelare i laget framme och kramade om mitt ben för att det inte skulle svälla på en gång, sen blev det ordentligt lindat. Det dunkade som aldrig förr men själva smärtan gick över ganska snabbt, men det fortsatte att pulsera!
Fy fan. Jag orkar inte detta mer. Varför? VARFÖR? Vill bara slippa denna jävla karusell. När är det min tur att bli hel?
Det kändes som att jag höll på att frysa ihjäl där jag låg vid sidan om planen, jag låg och skakade även fast jag hade 2 jackor över mig. Tänderna skallrade och läpparna rörde på sig av kylan.
Vilka underbara tjejer och ledare det egentligen finns i mitt Umeå Södra. Ni som alltid bryr sig om en, frågar hur man mår, hjälper till, ställer upp. Ni ska veta att ni är underbara! Och jag vet inte om jag skulle orka mig igenom detta utan er.
Förresten, jag ska ju till specialisten imorgon så det känns ju så jäkla onödigt... Men samtidigt så vet vi ju då båda två att jag inte kommer att klara mig utan korsband. Så operationen måste nog göras ganska snart hoppas jag! Bara inte knäet sväller så mycket så att jag inte kan gå imorgon. Måste ju på något sätt köra mig själv till Norrlandskliniken och sen tillbaka till jobbet igen!
Vi får se hur allting löser sig imorgon och hur bra jag kan sova inatt...
KRAM
