Resan tillbaka efter två korsbandsskador

Idag är en sån här deppardag igen, fattar inte varför de oftast kommer dagen efter det att jag varit och tittat på lagets träning. Kanske är det då som jag verkligen förstår vad det är som hänt med mig. Att jag i absolut värsta fall aldrig mer kommer kunna spela fotboll igen. Att jag inte får umgås med mina underbara kompisar. Att inte få sparka på en boll. Springa tills man inte orkar mer. Den där underbara lagkänslan efter en vunnen match. Besvikelsen efter en förlust. Spela på en lerig plan i spöregn. Springa runt i gassande solsken. Nicka en boll i mål. Slå ett perfekt inlägg.

Träning och fotboll, som alltid varit mitt liv, är som bortblåst. 

Just nu vill jag bara lägga mig ner och försvinna, få detta ogjort, eller bara slippa allt.

Jag vet inte om jag kommer att orka med alla månader av rehabilitering, den disciplin man måste ha på sig själv, lyssna på kroppen, genomföra många av sina pass ensam på gymmet.

Det är ju därför man har alla lagkompisar, för att göra träningarna lättare, puscha/peppa varandra, skratta tillsammans, gå igenom det som är jobbigt tillsammans. Jag vet att mina lagkamrater alltid kommer att finnas där under min rehab, men det är ju på fotbollsplanen som jag vill vara tillsammans med dem! 

När man läser om folk som kört sin rehabilitering i 6-8 månader så förstår jag inte riktigt hur de orkar med, men de vill tillbaka till sin idrott men jag vet inte riktigt om jag har orken..... Många säger att om det är någon som kommer att klara av detta och en vacker dag vara tillbaka på fotbollsplanen en vacker dag så är det jag. Men idag har jag väldigt svårt att tro detta.

Jag saknar känslan av att kunna springa, dra på sig träningskläderna gå ut utanför dörren, springa i sakta mak eller bara köra på och springa så fort och långt som möjligt tills man inte orkar med. Jag kan inte springa, inte ens ett enda litet löpsteg. Jag kan inte gå så fort som jag vill, jag blir inte ens svettig. Jag kan cykla, men inte med så mycket belastning och inte fort för då gör det ont och det känns som att knäet ska vika sig, jag blir inte svettig då.

Jag kan gå på gym men bara köra överkropp, ingenting med benen och ingen belastning ännu för då sväller knäet. Jag får bara köra mina 3 övningar och inte alls så många reps och set som jag vill för då sväller hela skiten. Nu är jag så förbannad, ledsen och besviken att jag i ren ilska kört dips, sit-ups och rygglyft för att få ur mig lite ilska. Men inte är jag svettig och inte trött. Jag vill kunna ta ut mig så extremt mycket att allting snurrar, man får ingen luft och den där blodsmaken i munnen.

I vanliga fall, dvs när jag är hel, så brukar jag gå ut, springa/cykla och bara köra skiten ur mig när jag är arg, MEN VAD SKA JAG GÖRA NU?

Jag håller på att gå under.

Det är så typiskt att jag alltid ska ta på mig en mask när jag träffar människor, en mask där jag alltid är glad, pratsam och ser till alla andra före mig själv. Så är det nu också, även fast jag har en dålig dag så svarar jag alltid " Det är väl ganska bra med tanke på vad som hänt." "Efter omständigheterna är det bara bra" eller helt enkelt "Jo tack, det är fint, hur är det själv?" Men det är ju inte sanningen, jag mår inte bra, det är inte fint.


Jag är ledsen och arg.