Seriepremiär imorgon
Jag hade mest av allt önskat att jag kunde vara med tjejerna.
Att dra på sig matchtröjan, tejpa fast benskydden, känna premiärnervositeten i magen, gå ut på gräset och värma upp, få puls, sparka på en boll, gå in i en närkamp, springa så att svetten lackar, nicka, passa, skjuta, glidtackla, ta i hand och tacka efter matchen, fira en seger och duscha.
Men det känns långt bort, men ändå så nära...
Jag är ju med, fast ändå inte.
Jag är på fotbollsplanen, men inte med de andra.
Jag springer, men inte efter en boll.
Tungt är det enda som jag kan säga just nu....