14 månader
Ja, idag är det 14 månader sedan skadan och fortfarande är jag inte helt färdigrehabiliterad.
I mina drömmar så hade jag aldrig trott att det skulle dröja över ett år innan jag kunde spela fotboll igen, när rehaben gick så bra som den gjorde de första 3 månaderna trodde jag aldrig att det skulle kunna komma ett större bakslag.
Jag visste om att bakslag fortfarande kunde komma, men då trodde jag iform av en sträckning eller någonting lindrigare.
Aldrig att jag trodde att det skulle krävas mera gnäll, tjat och telefonsamtal för att få en till operation som nu har hjälpt mig till att vara smärtfri i vardagen.
Jag hade en bit kvar på korsbandsrehabiliteringen och sen pajade jag menisken och har rehabilitering på det så det är mycket att ta igen.
Jag tror att dessa tankar dyker upp nu eftersom att vi hade avslutningsfest med laget och att jag då inser att jag kommer att missa stora delar/om inte hela säsongen 2012.
Jag pratade med vår tränare igår som även kommer att träna oss kommande säsong och han undrade hur det var med knäet.
Det är ju bra i vardagen och jag känner mig inte hämmad på något sätt.
Men just i det idrottsmässiga så vet jag inte alls vart jag ligger till.
Jag sa också att jag kommer inte att vara med på några fotbollspass förrän nästa år någongång och att fokus nu ligger på att göra rehaben ordentligt.
För jag vill ju kunna leka med mina barn (när det blir så), jag vill kunna vandra i skog och mark, jag vill kunna vardagsmotionera.
Och det är nu som allt jobb ska göras för att kunna få en bra framtid, det går liksom inte att rehabilitera igen missad tid sen när jag är 40år.
Han tyckte att det lät väldigt vettigt och att jag egentligen inte borde vara "så smart" för att bara vara 22år.
Men efter allt jag gått igenom så börjar man tänka på framtiden och att allting ska fungera då.
Tidigare var det bara från en dag till en annan som gällde, man tränade på och njöt inte av alla pass, nu är jag glad över minsta lilla framsteg och träning!
Lite tankar så här på lördagsmorgonen, hoppas att ni får en fantastisk trevlig helg!
KRAMAR
I mina drömmar så hade jag aldrig trott att det skulle dröja över ett år innan jag kunde spela fotboll igen, när rehaben gick så bra som den gjorde de första 3 månaderna trodde jag aldrig att det skulle kunna komma ett större bakslag.
Jag visste om att bakslag fortfarande kunde komma, men då trodde jag iform av en sträckning eller någonting lindrigare.
Aldrig att jag trodde att det skulle krävas mera gnäll, tjat och telefonsamtal för att få en till operation som nu har hjälpt mig till att vara smärtfri i vardagen.
Jag hade en bit kvar på korsbandsrehabiliteringen och sen pajade jag menisken och har rehabilitering på det så det är mycket att ta igen.
Jag tror att dessa tankar dyker upp nu eftersom att vi hade avslutningsfest med laget och att jag då inser att jag kommer att missa stora delar/om inte hela säsongen 2012.
Jag pratade med vår tränare igår som även kommer att träna oss kommande säsong och han undrade hur det var med knäet.
Det är ju bra i vardagen och jag känner mig inte hämmad på något sätt.
Men just i det idrottsmässiga så vet jag inte alls vart jag ligger till.
Jag sa också att jag kommer inte att vara med på några fotbollspass förrän nästa år någongång och att fokus nu ligger på att göra rehaben ordentligt.
För jag vill ju kunna leka med mina barn (när det blir så), jag vill kunna vandra i skog och mark, jag vill kunna vardagsmotionera.
Och det är nu som allt jobb ska göras för att kunna få en bra framtid, det går liksom inte att rehabilitera igen missad tid sen när jag är 40år.
Han tyckte att det lät väldigt vettigt och att jag egentligen inte borde vara "så smart" för att bara vara 22år.
Men efter allt jag gått igenom så börjar man tänka på framtiden och att allting ska fungera då.
Tidigare var det bara från en dag till en annan som gällde, man tränade på och njöt inte av alla pass, nu är jag glad över minsta lilla framsteg och träning!
Lite tankar så här på lördagsmorgonen, hoppas att ni får en fantastisk trevlig helg!
KRAMAR
