Att minnas tillbaka!
Jag var precis en sväng på Gammliavallen och såg lite fotboll eftersom att Umeå Fotbollsfestival sparkar igång idag! Mycket folk, bilar, hurvagnar, barn, bollar, domare och fotbollsplaner... Umeå växer ganska mycket en helg som denna, överallt hör man norrmän, svenskar och folk från alla andra nationaliteter.
När jag var liten (låter som hundra år sedan) och kunde delta i fotbollsfestivalen så var det den helgen som man såg framemot hela säsongen. Att spela match på de urusla gräsplanerna på Nydala eller Mariehemsängarna. Att mellan matcherna gå och bada, titta på andra matcher, busa, leka och bara göra sånt som man gör på ungdomscuper.
Jag spelade i Spölands IF F-89 och vi var väl egentligen inte det bästa laget om man skulle se till hur tekniken och spelförståelsen hos var och en var. Men tillsammans var vi ett härligt gäng, vi kämpade, slet och gjorde det bästa. Sen om vi förlorade eller inte var väl kanske inte så noga.
Att alltid tvingas möta Umeå Södra i kvart, semi eller final var ju våran mardröm... Vi visste redan innan matchen att vi skulle förlora, frågan var bara med hur många mål och om det skulle bli tvåsiffrigt. Umeå Södra var det laget som vi hatade mest av alla. De var individuellt mycket skickliga, hade spelare på alla positioner som var bättre än vad vi var. Om jag inte minns fel så förlorade vi som mest med 16-0 och genom alla år som vi möttes, både i serien och på cuper, så lyckades vi bara göra ett enda mål på de, 1 mål...
Jag sa till mig själv att jag aldrig skulle spela i Umeå Södra, jag verkligen hatade det laget... Men nu är jag fast och älskar mitt Södra mer än något annat lag!
Det som också slog mig är att man var så himla imponerad över Gammlia som anläggning, att ens få spela match där var ju en dröm. En av våra första matcher med Spöland på Gammliavallen var i DM, vi mötte Gimonäs CK som då spelade i div 3 (vi var ett mittenlag i div.5) och förlorade med 8-0. Jag var såklart besviken efter den förlusten, men samtidigt glad över att spela match på Umeå IKs hemma plan, där de hade sprungit och sparkat boll, där Hanna Ljungberg hade gjort mål.... Att man inte visste att Gammlia en gång framöver skulle bli en av hemmaarenorna.
Jag var ett riktigt fotbollsfreak när jag var liten, jag prenumererade på GOAL, hade alla i Umeå IKs autografer, jag hade Hanna Ljungbergs matchtröja, jag stod och sparkade boll varje dag på en trävägg, jag hade affischer på väggarna med Beckham.
Jag blev utnämnd som Veckans VK-lirare efter att jag hade gjort 10mål i en match som vi vann med 10-0 och där frågade de bland annat om vad jag ville nå med fotbollen. Självklart så var det ju att få spela i Umeå IK, allsvenskan och kanske landslaget. Vilken fotbollsbrud man var och fortfarande är.
Jag skulle inte tacka nej till att bli uttagen till landslaget eller att få provträna med Umeå IK. Men just nu känns det långt borta. Tur att man har gamla minnen att luta sig tillbaka på!
När jag var liten (låter som hundra år sedan) och kunde delta i fotbollsfestivalen så var det den helgen som man såg framemot hela säsongen. Att spela match på de urusla gräsplanerna på Nydala eller Mariehemsängarna. Att mellan matcherna gå och bada, titta på andra matcher, busa, leka och bara göra sånt som man gör på ungdomscuper.
Jag spelade i Spölands IF F-89 och vi var väl egentligen inte det bästa laget om man skulle se till hur tekniken och spelförståelsen hos var och en var. Men tillsammans var vi ett härligt gäng, vi kämpade, slet och gjorde det bästa. Sen om vi förlorade eller inte var väl kanske inte så noga.
Att alltid tvingas möta Umeå Södra i kvart, semi eller final var ju våran mardröm... Vi visste redan innan matchen att vi skulle förlora, frågan var bara med hur många mål och om det skulle bli tvåsiffrigt. Umeå Södra var det laget som vi hatade mest av alla. De var individuellt mycket skickliga, hade spelare på alla positioner som var bättre än vad vi var. Om jag inte minns fel så förlorade vi som mest med 16-0 och genom alla år som vi möttes, både i serien och på cuper, så lyckades vi bara göra ett enda mål på de, 1 mål...
Jag sa till mig själv att jag aldrig skulle spela i Umeå Södra, jag verkligen hatade det laget... Men nu är jag fast och älskar mitt Södra mer än något annat lag!
Det som också slog mig är att man var så himla imponerad över Gammlia som anläggning, att ens få spela match där var ju en dröm. En av våra första matcher med Spöland på Gammliavallen var i DM, vi mötte Gimonäs CK som då spelade i div 3 (vi var ett mittenlag i div.5) och förlorade med 8-0. Jag var såklart besviken efter den förlusten, men samtidigt glad över att spela match på Umeå IKs hemma plan, där de hade sprungit och sparkat boll, där Hanna Ljungberg hade gjort mål.... Att man inte visste att Gammlia en gång framöver skulle bli en av hemmaarenorna.
Jag var ett riktigt fotbollsfreak när jag var liten, jag prenumererade på GOAL, hade alla i Umeå IKs autografer, jag hade Hanna Ljungbergs matchtröja, jag stod och sparkade boll varje dag på en trävägg, jag hade affischer på väggarna med Beckham.
Jag blev utnämnd som Veckans VK-lirare efter att jag hade gjort 10mål i en match som vi vann med 10-0 och där frågade de bland annat om vad jag ville nå med fotbollen. Självklart så var det ju att få spela i Umeå IK, allsvenskan och kanske landslaget. Vilken fotbollsbrud man var och fortfarande är.
Jag skulle inte tacka nej till att bli uttagen till landslaget eller att få provträna med Umeå IK. Men just nu känns det långt borta. Tur att man har gamla minnen att luta sig tillbaka på!
