Svar på fråga!
Hur hjälpte dina kompisar/tränare/familj dig när du hade opererats och du skulle ta dig tillbaka?
Jag är jätteorolig att de ska ''glömma bort mig'', jag har inga tränare som stöttar mig och det gör situationen jättesvår.. jag kommer vara tvungen att träna helt själv, och jag har redan rehabtränat själv sedan i februari.. jag tycker att det är jättesvårt för jag har ingen ''ork'' att vara själv, och puscha mig själv hela tiden.
Hur hade du det? Var det några som puschade dig och så? Berätta gärna!
Hannah
Jag har i hela mitt liv haft familjen som stöttat mig, som funnits där och puschat. Samtidigt så har jag en egen tjurskalle och tävlar ofta med mig själv, inte bara inom sport och idrott, skolan, arbete och sällskapsspel. Den viljan har många gånger hjälpt mig och jag är en riktig tävlingsmänniska.
Jag tycker att du ska prata med dina tränare hur du känner och att det faktiskt är jättesvårt att alltid puscha sig själv att alltid köra ett eget rehabprogram. Om du har några kompisar som du också kan/vill berätta för så gör det, det känns alltid mycket bättre efteråt och de har faktiskt ingen aning om hur det är att gå igenom en lång skadeperiod. Både det psykiska och fysiska som är tungt.
Jag mådde väldigt dåligt när jag hade trasat sönder menisken och när jag var på fotbollsträningarna så blev jag ledsen och frustrerad över att jag inte kunde vara med. Jag pratade med mina tränare (som jag inte haft superbra kontakt med) och berättade hur det var, varför jag inte var på träningarna så ofta, hade ofta svårt att sova efter en fotbollsträning för då insåg jag hur mycket som krävdes för att vara tillbaka på planen.
De uppmuntrade mig och sa att jag alltid fick prata med de om det var så att jag kände för det, de kanske inte hade så mycket att ge som feedback, men de brydde sig om hur Jag mådde och inte bara mitt knä.
Mina lagkamrater visste också om hur jag mådde och därför kom inte frågorna om varför jag var på träningarna så sällan.
Jag tycker fortfarande att det är jobbigt, rent mentalt, att vara på fotbollsträningarna. Men snart kommer jag att vara tillbaka där, allt slit som man lägger ner kommer att vara sååå nödvändigt, sikta mot målet och se alla små framsteg i rehaben som ett steg närmare ett friskt knä. "Om jag gör detta så kommer det i slutändan betyda att jag blir friskförklarad".
Att vara skadad är så mycket mer än det fysiska, minst lika mycket sitter i huvudet och det är nog det som tar längst att bearbeta...
Det gäller nu bara att tänka positivt, prata om dina tankar och utmana dig själv.
Lycka till och jag håller mina båda tummar för dig!!!!
Är det någon annan här på bloggen som har tips på hur man ska orka sig genom en lång rehabperiod, skriv gärna en kommentar och berätta!