Det snurrar och jag vet kanske varför
Det är smärtan jag är rädd för.
Minuterna, timmarna, dagarna och veckorna efter operationen är fulla av smärta.
Att jag sen hört att man har ännu ondare när man tagit patellarsenan (knäskålssenan) gör det inte positivare.
Sen är jag ju dum mot mig själv när jag sitter och googlar fram korsbandsblogg efter korsbandsblogg, videofilmer på korsbandsskador och artiklar om misslyckade operationer.
Jag läser/ser allt jag kommer åt och det är inte alltid att det pushar och peppar mig.
En annan sak som jag kommit på och som jag tycker är extremt jobbigt med en ny operation är ju att vara tvungen att börja om på 0 igen.
Att lära sig att lyfta benet från marken, att kunna böja/räta ut knäet, att gå, springa, hoppa, lita på knäet och få det ur mina tankar.
Någonting som är positivt är ju att jag gjort detta en gång förut,
och jag vet att jag kan!
Jag vet vad som väntar och jag vet att jag kan!
Jag vill få ett vettigt liv och jag vet att jag kan!
Motgång föder framgång