Jag ska vara helt ärlig.
Jag har faktiskt inte gråtit över min skada mer än när jag gjorde illa mig och när jag gjorde illa mig efter några månader igen. Det var pga den smärta som gråten kom de gångerna.
Jag har, tror jag, alltid/för det mesta haft en ganska positiv inställning till min skada. Jag vet att skador kan man inte undvika, ibland har man faktiskt oturen att drabbas av en. Men så många år som jag klarat mig utan allvarligare skador så har jag haft jäkligt kul och alltid gjort mitt bästa. De "enda" skador jag haft är några stukade fötter, sträckningar, x antal hjärnskakningar och övertränad.
Det är väl ungefär de skador som man får räkna med när man utövar en sport som fotboll. Där det är mycket närkamper och hårda träningar. Så tack o lov har jag varit väldigt skonad.
Visst har jag varit nere vissa dagar och önskat att få denna skada ogjord, visst har jag vissa dagar känt att jag vill ge upp med rehaben och fotbollen. Men innerst inne så vet jag ju att det är på fotbollsplanen jag vill och kommer att vara. Det är där jag har mitt liv. Att slå den perfekta passningen, göra ett underbart inlägg, skjuta i krysset, nicka i mål, springa tills man inte orkar med, dribbla, finta och bara ha sådär underbart kul på fotbollsplanen som man kan ha!
Jag grävde inte ens ner mig speciellt mycket när jag träffade specialisten första gången och han sa "du borde inte spela fotboll mer", det borstade jag ganska snabbt av mig och försökte istället tänka att han hade fel. Så många andra har ju faktiskt opererat knäna flera gånger och kommit tillbaka till sin idrott. Min pappa har ett ärr som är 40cm långt (om inte längre) och han är väldigt aktiv, spelar tennis, innebandy, fotboll, springer och allt annat som man vill göra. Han gjorde sin operation för 25år sedan och hans knä fungerar alldeles utmärkt. Så varför skulle inte mitt hålla?!
Jag vet att vi har knäproblem i släkten och min pappa har opererat båda sina knän 2 gånger, menisk och korsband i båda, mina 3 farbröder har också opererat knäna, min farfar hade problem med sina knän. Så det har alltid funnits i mitt bakhuvud att jag någongång kommer att skada mina knän också. Jag var nästan inställd på att korsbandet skulle gå av under en fotbollsmatch/träning. det komiska i det hela är att jag på torsdagen innan skadematchen satt och pratade med min brukare och jag sa någonting om att jag har haft tur med mina knän att jag inte gjort illa de men "ta i trä" för man vet aldrig vad som kan hända.
Inför fotbollsmatchen så hade jag faktiskt en känsla som jag inte känt så många gånger förr. Jag trodde och hoppades såklart på att jag skulle få göra mitt första mål i a-lagströjan. Men ack så fel jag hade. Matchen började lite trevande för min del, jag var inte riktigt rätt i positionen, men efter bara några minuter så gick det underbart bra. Jag bröt flera passningar, gick inte bort mig i 1 mot 1, slog flera passningar som gick rätt, kände mig stark, snabb och alert. Det kändes som att detta kunde bli min dag efter en säsong med dåligt självförtroende och ett fotbollsspel som inte alls funkat som jag ville. Det blev en dag när jag uppmärksammades, men inte på det sätt som jag ville....
Det som jag saknar absolut mest just nu är att springa tills man inte orkar mer, att ta ut sig sådär fruktansvärt. Det vill jag göra, men jag kan tyvärr inte då mitt knä säger ifrån efter bakslaget. Jag har fortfarande ont och kan inte springa särskilt långt eller snabbt och på cykeln kan jag inte ha jättetung belastning eller för hög intensitet. Men de dagarna kommer någongång de också, och då ska jag se till att njuta även fast det är sjukt jobbigt!
En sak är säker!
Jag ska göra mitt bästa för att komma tillbaka till fotbollsplanen!
Vår nya familjemedlem, Eros!KRAM!
