Det blir en ny korsbandsoperation om ortopeden också anser att det är behövligt. Fast han sa ju att det var upp till mig och min känsla...
Idag har jag gått på stan hela förmiddagen och shoppade lite kläder. När jag promenerade hem så skulle jag skynda på stegen över ett övergångsställe för en bil stod och väntade. När jag var halvvägs så känner jag hur knäet viker sig, inte så mycket att jag ramlar ihop. Men tillräckligt för att jag hinner känna att det inte hänger med och jag blir såklart lite rädd.
Just då bestämde jag mig för att jag inte kan acceptera att det är så glappt, instabilt och opålitligt. Jag kan inte ens gå rakt fram i lite snabbare takt utan att det bråka med mig.
Så jag kommer att ta snabbaste möjliga tid för att fixa mitt korsband, nu har jag bestämt mig!
Jag var på gymmet idag direkt efter jobbet och körde ett riktigt bra pass.
Löpning (8km/h) 10min, promenad (13% lutning, 6,5km/h) 10min, cykel 10min. Svetten droppade efter den uppvärmningen och jag fick igång pulsen också.
Sen körde jag några övningar i Cable cross maskinen där jag spände fast foten och sen körde jag lite varierande övningar.
Nu smärtar det lite grann och är stelt. Men det vet jag att det kommer att göra ett tag.
Kände när jag promenerade uppför att när jag tryckte ifrån med högerfoten så var det som att inte underbenet hängde med, det kom som på efterkälken... Glappet märktes ganska väl just då!
Skulle behöva någon som kan hjälpa mig att töja/stretcha knäet genom att trycka på det när jag har foten liggande på en kudde eller hoprullad handduk. Det räcker som inte att jag själv lägger foten på armstödet i soffan och låter knäet sjunka ner, måste ha lite tryck på det också. Får be lillasyster göra en insats när jag träffar henne :)
Godnatt och hoppas att ni får en fortsatt trevlig fredagskväll!
Usch vilken dag... Så otroligt mycket att göra, stressa, stressa. Hinna få klart allt innan alla går på semester. Bli jagad via telefon, mail och överallt. Jobb att göra hela tiden, projekt som väntar på att bli avslutade, mail som ska svaras på, ordrar som ska läggas.
Fy fasen vad skönt att det är helg om 28 minuter!!
Ett pass på gymmet för att rensa hjärnan och sen en riktig myskväll med en fin vän!
Nu vet jag nog varför jag tvekar inför en till operation och varför så många tankar snurrar genom huvudet.
Det är smärtan jag är rädd för. Minuterna, timmarna, dagarna och veckorna efter operationen är fulla av smärta. Att jag sen hört att man har ännu ondare när man tagit patellarsenan (knäskålssenan) gör det inte positivare.
Sen är jag ju dum mot mig själv när jag sitter och googlar fram korsbandsblogg efter korsbandsblogg, videofilmer på korsbandsskador och artiklar om misslyckade operationer. Jag läser/ser allt jag kommer åt och det är inte alltid att det pushar och peppar mig.
En annan sak som jag kommit på och som jag tycker är extremt jobbigt med en ny operation är ju att vara tvungen att börja om på 0 igen. Att lära sig att lyfta benet från marken, att kunna böja/räta ut knäet, att gå, springa, hoppa, lita på knäet och få det ur mina tankar.
Någonting som är positivt är ju att jag gjort detta en gång förut, och jag vet att jag kan! Jag vet vad som väntar och jag vet att jag kan! Jag vill få ett vettigt liv och jag vet att jag kan!
Jag for och gymmade direkt efter jobbet för att kunna spara in lite av den lilla tid som jag upplever att jag har på kvällarna.
Kroppen kändes ganska pigg och jag värmde upp med riktigt rask promenad (6,5km/h) med varierande lutning. Jag började på 7% lutning och efter 10minuter ökade jag till 15% lutning och baksida lår, vader och hjärta fick jobba hårt sista 5 minuterna. Sen gick jag vidare och körde excentrisk träning i benpressen, trycka upp med båda benen och hålla emot med ett. För 3 veckor sedan klarade jag av att hålla emot 90kg med det opererade benet och idag blev det 30kg. Tog det medvetet lite lugnt för att känna hur det känns och för att kroppen ska vänja sig med träning igen. Vadpress och sen lite liggande bencurl. Tyvärr slet det i baksida lår när jag gjorde bencurlen, så det blev inte många repetitioner där.
Men jag är nöjd med dagens pass och jag ska försöka mig på ett pass imorgon efter jobbet också! Nu kör vi!!!
Det är första dagen på länge som jag har ont i mitt knä. En molande smärta som finns när jag sitter, står och går.
Kanske lurade jag fram den när jag körde lite lätta rehabövningar igår kväll innan jag gick och la mig eller så kom det efter den lite tuffare cyklingen till jobbet imorse.
Jag som var så nöjd över att inte behöva tänka på mitt knä dagligen eller att behöva känna smärta. Men nu minns jag och nu känner jag hur mycket energi det tar från kropp och huvud att konstant ha ont. Jag ska se om jag kan leka kurragömma med smärtan ikväll och köra ett lättare benpass på gymmet, dels för att väcka musklerna och sen få göra av med den överskottsenergi som bubblar inom mig.
Många funderar hur det går för mig med mitt knä och jag blir mer och mer övertygad om att det bästa är att göra en ny korsbandsoperation så snart som möjligt och hålla tummarna för att det blir bättre än i nuläget. De jag pratar med tycker nog också att jag resonerar helt rätt, är det så instabilt nu så blir det inte bättre med åren då jag tappar muskulatur, chansen till operation via försäkring och kanske även träningsvilja.
Utmana huvud, kropp och knä hela Juni och Juli, sen får vi se vad som håller minst!
Jag har lyssnat på alla sommarpratare i P1 än så länge.
Anja Perssons berättelse var gripande och väldigt genomtänkt. Att hon i så många år lyckats hålla sitt privatliv hemligt för så många. David Hellenius gav oss en inblick i kampen till att bli en kändis, att tro på det man kan. Jo Nesbo tappade jag snabbt bort, det norska språket tog över helt och jag missade hela sammanhanget. John Guidetti, dagens sommarpratare berörde mig på många sätt och vis. Han fick mig att fundera, reflektera och glädjas åt det man har.
"Det är i motgångar som de riktiga vinnarna visar sig, det är då man måste vara stark, det är då man måste hämta kraft. De som lyckas i slutändan är de som klarar motgångar på bästa sätt, de som inte viker ner sig, de som blir starkare. Motgångar bygger framgång!"
John Guidetti resonerar om motgångar och det var precis denna pepp jag behöver just nu.
Det där citatet kommer att bli mitt citat just nu och ett tag framöver!
Jobb, middag (kanske hinns med idag) städning, köra hem släpvagnen till Vännfors, se lillasyster äga på fotbollsplanen, skynda in till Umeå igen, plocka, fixa i nya lägenheten.
Undrar hur många timmar denna kväll består av egentligen?!
Skulle verkligen behöva träna också, får bli lite övningar med medicinbollen innan läggdags!
Har sovit dåligt, funderat mycket, håller på att smälta ortopedens ord, trött, ont i huvudet, oroskänsla i kroppen.
Inte en bra start på en dag med mycket att göra. Låt mig gå hem och sova några timmar till, låt mig få ligga under täcket och släppa ut alla känslor på en och samma gång, låt mig få vara ifred en stund.
Kände på en gång när jag träffade ortopeden att detta var en läkare av min typ.
Positiv fast ändå väldigt professionell. Fick dra lite om min skadehistoria och sen, klämma, känna, titta, bryta. Korsbandet glappt, jo men det vet jag ju sen läääänge!
Ska få en ny tid hos samma ortoped i slutet på Juli och då ska det göras en röntgen för att se ben, skruvhål och annat. Fram tills dess så är det rehabträning som gäller, väcka den lilla muskeln på ovansidan av knäet och få den att börja jobba igen. Jag får göra allt som känns bra och som jag klarar av!
Känner jag i Juli att jag inte litar på mitt knä pga instabiliteten, om det har vikit sig eller låst sig under tiden eller andra bekymmer som kan vara korsbandsrelaterade så blir det en ny operation av korsbandet.
Jag har hört så mycket om att ett korsband måste vara helt avslitet för att man se operera det, är det inte helt av så avstår man ofta en operation. Men detta var en myt enligt den ortoped jag träffade och han sa att det är min känsla som till stor del bestämmer hur framtiden blir.
Varför det vek sig hade han inget bra svar på, musklerna såg fina och starka ut, förutom att jag var lite klen i den lilla muskeln som jag redan berättat om.
I dagsläget är jag 100% inne på en ny operation då det var nära att vika sig för några dagar sedan. Såhär instabilt och opålitligt vill jag inte alls ha det!
Så nu i några veckor framöver så år det stenhård träning och även lite utmaning av knäet för att se vad det klarar och inte klarar av.
Det är blandade känslor jag har inför en till korsbandsoperation, Är det lika instabilt som i nuläget har jag inget val, men samtidigt känns det otroligt tungt och jobbigt att gå igenom hela processen igen. Men, jag ska ha ett liv i framtiden också och det kanske är rätt tid att fixa till problemen nu när man är ung, träningsvillig och lättränad?!
Tiden försvann och när jag kom hem från träningen så var klockan runt åtta, middagen var olagad och jag hade massor att göra. Det blev en middag iform av hopplock ur kylen, en sallad med smått och gott!
Sen var det bara att plocka och flytta saker som inte kommit på rätt plats ännu, kläder skulle vikas och in i garderober, skruva ihop skohyllor och trådbackar.
Ikväll hinns det nog inte heller med någon cykling, ortopedbesök, städa och skrubba ur gamla lägenheten och sen är nog den kvällen också slut!
Blev undersökt av vår "sjukgymnast"/sports therapist ikväll på träningen.
Ännu en till som tycker mitt knä är på tok för glappt. Han tyckte också att jag har så pass mycket och stark muskulatur runt knäet att det inte borde vara därför det ger vika, utan någonting inne i knäet som inte orkar hålla emot.
Fick lite hjälp med att töja ut baksidan och även lite massage för att få igång blodcirkulationen ytterligare. Det kändes faktiskt bättre och lättare att gå efter den lilla behandlingen!
En av mina tränare var också väldigt nyfiken på att känna hur ett glappt knä känns och han fick såklart rycka i det då en draglåda inte gör ont.
Han grimarserade och tyckte att det var väldigt otäckt, men nu kanske han får en känsla för hur ett glappt knä kan kännas.
Jag låter alla som vill få känna på mitt knä, tycker att det är lite jobbigt att folk rör mitt sargade knä, men bara en enkel beröring och test av korsbandsglapp måste jag lära mig att tåla.
Vi får se vad som sägs imorgon hos ortopeden och hur framtiden då ser ut. Vad jag säkert vet är att det inte blir mycket mer fotboll denna säsong.
Det känns tung att sitta inne och jobba när det är så underbart vackert väder ute. Solen skiner och det är redan varmt i luften.
Men men, får njuta ikväll istället då jag tänkt mig ut på en lite längre cykeltur! Har inte bestämt ännu vart rundan ska gå, men hinner nog få lite ideer och tips under dagen!
Hela helgen har jag gäspat, varit trött, seg och känt mig lite bakis (även fast jag bara drack en öl till middagen i fredags). Jag har ändå sovit många timmar och varit pigg när jag vaknat, men sen går det någon timme innan jag känner att en vilostund inte skulle sitta fel.
Kroppen har nog mycket att bearbeta, smärta och svullnad i knäet, många funderingar fram och tillbaka, sen har det varit mycket påkobben, mycket med flytten osv.
Vi får väl hoppas att denna vecka blir lite lugnare och att jag får såna besked som jag önskar!
Att göra det lilla som jag klarar av är både väldigt trevligt och sen också ganska frustrerande.
Cykling går ganska bra, iallafall när jag blivit varm och inte trampar på alltför häftigt. Promenad funkar hyfsat, inte smärtfritt, snabbt eller smidigt, men det går. Löpning funkar mindre bra, även fast det går. I sakta lunk (läs snabb promenad) tog jag mig nyss runt en slinga på 2km. Från första steget till sista steget smärtade det i mitt knä, olika mycket vid olika tillfällen. Mest känns det på insidan (inre menisken?), framsidan och utsidan av knäet och även på ovansidan/utsidan av knäet där de skruvat fast det nya korsbandet. Bäst gick det i den lilla uppförsbacken då jag nästan inte alls kände av knäet.
Jag tänkte att jag måste ju testa att springa innan jag ska träffa ortopeden på tisdag så att jag kan säga hur det känns och hur svullet det blir efter en sån ansträngning.
Den positiva känslan jag ändå hade under min löptur var att smärtan gick att härda ut till stor del. I fjol när jag gjort illa den inre menisken så tog jag mig inte längre än 500-1000meter innan smärtan var för stor och jag var tvungen att avbryta min löpning.
Så efter tisdag kommer jag, om jag får klartecken, att försöka jogga ännu mer.
Jag hoppas att alla har haft en fantastisk midsommarhelg så här långt! Jag har det helt underbart, njuter av god mat, trevligt sällskap, otroligt vackert väder och av lugnet!
Jag vågade mig aldrig på att dansa runt midsommarstången igår eftersom att jag inte alls litar på mitt knä. Det är fortfarande väldigt instabilt, ömt och inte alls på min sida. Jag lyckas inte heller få ut knäet så att det blir normal gång, någonting på insidan bråkar och ömmar med mig, troligtvis den inre menisken.
Jag var ute på en cykeltur nu på morgonen och oj vad skönt det är att kunna träna någonting iallafall, börjar snart bli sådär slö, tråkig och sur som jag blir när jag inte kan träna... Så nu ska jag försöka att cykla så mycket som möjligt, både för att göra av med den överskottsenergin som finns och för att underhålla musklerna.
Det ska bli spännande att se vad ortopeden säger på tisdag, för jag känner ju att det inte är bra alls. Och det kanske ni som vågade se filmen också kan intyga, ett helt knä ska inte kunna glappa sådär mycket, Min pappa är ju lite intresserad av knän och skador eftersom att han själv slitit sönder båda knäna, så han gjorde en draglåda på mig imorse och sa på en gång att det inte kändes bra... Jätteglappt är det ju!
Men, det mesta brukar lösa sig förr eller senare, så jag hoppas att ortopeden kan hjälpa mig. Ska också bli kollad av lagets sjukgymnast som kanske har någonting att säga till om i rehab och operationssyfte.
Nu ska jag cykla in till byn där det hålls den årliga roddstafetten i Vindelälven mellan byarna.
Ett jättelitet inlägg, men jag uppdaterar mer och vettigare när jag kan!
Hej igen, jag spelar handboll och inte fotboll som du men jag undrar ändå hur vågade du börja gå in i närkamper? Just nu har det gått 5 månader efter min operation och jag får inte spela med försvarare mot mig men jag börjar ändå fundera på hur jag ska våga när det väl är dags. Just nu känns det som att jag aldrig kommer våga spela som jag gjorde innan utan jag är bara rädd för att skada mig igen. Man hör om så många som skadar knät en andra gång och jag är orolig för att jag kommer bli en av dem. Hur ska jag göra för att våga mentalt, hur gjorde du?Alicia
Hej Alicia,
Från början när jag precis hade gjort illa mig så var jag livrädd och vågade knappt se på en fotbollsmatch för att jag var rädd att folk skulle göra illa sig.
Det fascinerade mig varje gång en närkamp uppstod att kroppen och knäna kunde hålla emot dessa krafter som uppstår. Jag trodde jämt att någon snart skulle ligga på backen och krampaktigt hålla om sitt knä, precis som jag gjorde. Men sen märkte jag ju att kroppen klarar mer än vad man tror.
Jag tog det väldigt försiktigt med fotbollsträningen från början, började med att ensam driva boll, passa mot en vägg. Allting med kontrollerade förflyttningar. Sen började jag medverka i lite lättare passningsövningar tillsammans med laget och kom en passning lite fel så släppte jag den eller så tog jag fler tillslag än "lovligt".
Jag blev mer och mer sugen att börja spela när kroppen ändå svarade så bra på den övriga träningen och började väldigt försiktigt att vara med i lättare spelövningar. Mina lagkamrater var ju väldigt försiktiga med mig och ingen gick in i någon närkamp de första veckorna samt att jag gjorde allt för att akta mig för de situationerna.
När sen kroppen höll för spel och bollkontrollen började infinna sig igen så föll det sig ganska naturligt att börja gå in i närkamper. Jag har aldrig varit någon som smäller på eller går in i närkamper bara för att vara "ful", jag kliver in i de när jag måste. Ju mer säker jag blev i mitt spel så vågade jag kliva in mer i närkamper också. Visst, huvudet var inte alls med alla gånger och det var inte alltid jag vågade kliva in. Men det kom mer och mer och sen gjorde jag en glidtackling här och en "axelknuff" där och sen var jag på gång.
Mina tränare petade mig ur truppen den dagen som jag gjorde illa mig pga att de tyckte att jag inte riktigt vågade/ville gå in i närkamper på samma sätt som tidigare. Men jag tror mer att det är det undermedvetna som styrde det. Jag ville ju bevisa att tränarna hade fel som petade mig och visa att jag kan och vill gå in i närkamper igen. Så då ville jag spela med vårat div.3 lag och kliva in i närkamper, slita, kämpa och visa att jag är tillbaka.
Då hände det tråkiga....
Men det lilla tips jag kan ge är att lyssna på kroppen och ta det i den takt som du själv känner att du klarar av. Ha en dialog med dina tränare så att de vet hur du känner och tänker, ingen ska pressa dig till att göra saker tidigare än vad du själv är redo för.
Jag svarar gärna på fler frågor, antingen här via bloggen då de syns för alla eller för mer privata svar på mail: [email protected]
Håller mina tummar för att allting går SUPER för dig! KRAM
Har pratat med läkaren om röntgenbilderna och egentligen så är det dåligt fast det är bra.
De kunde inte se någonting nytt skadat i mitt knä, mer än de tidigare skadorna som varit åtgärdade samt att det varit svullet, lite brisk och lite kompressionsskador från smällen.
Egentligen var väl detta det värsta svaret jag kunde få, att ingenting ser trasigt ut, när jag själv känner att någoting är väldigt fel. Mitt knä är inte alls lika bra/stabilt/pålitligt som innan den senaste gången knäet vek sig. Så nu vet jag inte riktigt vad som händer mer än att säsongen 2012 blev väldigt kort.
Min läkare skulle ta kontakt med försäkringsbolaget och höra om jag ändå kan få en remiss till att träffa en ortoped och få en vidare bedömning därifrån.
För någonting stämmer som sagt inte. Stod och skurade diskbänken i den gamla lägenheten igår kväll och sen skulle jag vrida mig lite till höger mot vattenkranen för att skölja ur trasan. När jag vrider kroppen så känner jag hur knäet lätt viker sig igen och sen blev det omedelbar smärta som höll i sig hela kvällen. Stabilt!!!
Nu hoppas jag att jag får en remiss till en ortoped som kan hjälpa mig vidare och vill inte försäkringsbolaget bekosta en sådan undersökning så kommer jag att betala ur egen ficka!
Men ingenting mera definitivt om vad som är trasigt.
Får snällt vänta in radiologens bedömning och imorgon bitti/förmiddag skulle lagets läkare ringa och meddela vad som är trasigt i mitt stackars högerknä.
Precis som jag trodde så blev det en natt med halvtaskig sömn.. Sov oroligt och sen vaknade jag till och från flera gånger.
Vaknade 05.10, var pigg och trodde att det var dags att kliva upp för att jobba, men det var ju inte alls dags. Funderade på om jag skulle börja plocka och packa upp lådor, men jag låg kvar i sängen och somnade om igen.
Nu börjar jag vara nervös inför MR, även fast jag troligtvis inte får något svar på den idag, men kanske att det går att se någonting?
... Och då är det bästa att skriva av sig så att det bara är att glömma sen!
Egentligen så skulle det bästa vara att korsbandet är helt av igen, faktiskt så tror jag det! Är det bara halvtrasigt så opererar man det ju inte, och med den instabilitet jag har just nu så kommer jag inte att våga göra mycket. Då skulle jag typ spela fotboll igen, halvskadad bara för att slita av det och få göra en till korsbandsrekonstruktion.
Så i detta nu så håller jag nästan tummarna för att det är av, att det blir en snabb operationstid och en lugn, stilla rehab som får ta den tid det tar.
Förstår om många kanske tycker att jag resonerar konstigt, men i mina ögon så år inte detta knä levnadsdugligt. Jag vill kunna spela tennis, springa, cykla, vara fysiskt aktiv överhuvudtaget. Men det känns inte som att det går just nu.
Nej, huvudet är rensat på lite tankar, så Godnatt!
Det är alltid lika jobbigt att vara på fotbollsträningar när man inte själv kan vara med. Att sitta vid sidan om är inte roligt, ännu värre när jag inte vet hur min framtid ser ut. Egentligen undrar jag varför jag utsätter mig för detta, att fara på träning för att sedan må dåligt. Det är väl ganska trevligt att vara där innan träningen och prata med tjejerna, men sen är det inte lika kul att sitta och titta när alla andra tränar. Och ännu värre är det när man kommer hem och tankarna börjar snurra.
Att sen vår materialförvaltare (som inte är den smidigaste i sina ordval) börjar resonera om att ifall korsbandet är av så är min fotbollskarriär slut och han började dividera om hur jag skulle kunna hjälpa till inom Södra iallafall. "Du är ett riktigt tränarämne, Jempa!" säger han och sen säger jag till honom att jag inte vill höra mera eller prata om den framtiden med tårarna nära. Jag lever just nu och försöker att tänka positivt för att orka med, skulle jag tänka sådana tankar att det är kört och att det aldrig mer blir fotbollsspel för min del så är det lika bra att hoppa från något högt eller hoppa ner i älven. Vår osmidiga materialare sa också att han inte ville läsa i torsdagens tidning om något kvinnlik hittat i Umeälven eller något lik hängande i ett träd. Vad tror han egentligen om mig?!
Jag tar en dag i taget och problemen som kanske kommer får jag ta itu med senare! Har jag inte gett upp tidigare så är det inte lönt att ge upp nu heller...
Tack vare mina positiva tankar i förra inlägget så ringde precis Norrlandskliniken och meddelade att EuroAccident (det nya försäkringsbolaget) gått med på att låta mig få göra en magnetröntgen.
Så imorgon 14.00 ska jag för 5e gången ligga i den där brummande maskinen igen.
Jag är med, jag vill, jag kan, jag har gjort detta förut, jag har erfarenheter, jag har en stark vilja och kämpaglöd, jag har en stark kropp, jag har fina stöttande personer runtomkring mig, jag har envisheten, jag har fina förutsättningar, jag har motivationen, jag orkar, jag ska, jag måste, jag har hjälpen, Jag KAN bara jag vill!
Har flyttat hela kvällen och vid speciellt ett tillfälle kände jag hur instabilt mitt knä är, det kändes som att det skulle vika sig igen. Det blev som en aha upplevelse och känslan kändes absolut igen.
Annars har flyttningen gått bra och jag premiärsover i nya lägenheten redan ikväll faktiskt. Trots att det är väldigt rörigt.
Har cyklat ikväll för första gången sedan förra helgen och det kändes faktiskt riktigt bra, lite små ömt, men det kan jag absolut leva med tillsvidare. Bara jag lyckas flytta in färdigt så ska jag ta upp cyklingen på allvar och åka på flera långa cykelturer i sommar. Bra rehabträning och ett bra sätt att rensa tankarna på!
Ett på tok för glappet (eller av) korsband, öm på inre menisken och inre ledbandet. En remiss är skickad till försäkringsbolaget och godkänner de den så blir det magnetröntgen 14.00 idag och träff med ortoped imorgon.
Med min otur så får jag väl avslag på remissen och allting skiter sig. Men jag håller tummarna för bästa resultat!
Jag är lite tung i huvudet idag efter gårdagens trevligheter, sen bjuder inte vädret heller in till någon pigghet, mulet och grått!
Håller på att flyttpacka och städa för fullt, vilket inte heller är det roligaste... Jag och storasyster ska flytta upp från källarlägenheten och hamnar i en 2a på 71 kvm. Väldigt stort om man jämför med denna lilla 1 1/2 på 35 kvm som vi bor i nu. Ett gammalt hus blir vår nya adress, stora fönster och ca 3 meter högt i tak. Trägolv och riktigt gammaldags stil, vilket jag Älskar! Ska försöka att inreda det i schabbychic stil och hoppas att jag kommer att trivas. Egentligen vill jag bo i hus eller en liten stuga ute på landet vid något typ av vatten, men den drömmen kommer att uppfyllas om några år.
Så fullt upp idag då vi får lägenheten redan imorgon kväll.. Fick beskedet att vi får ta lägenheten i förrgår. Så packa packa packa, skrubba skrubba skrubba och bära bära bära.
Stackars lilla knä vad du ska utsättas för under denna dag!
Trots dagens orättvisa förlust med 2-1 mot Västerås så är stämningen ändå ganska god. Vi är några brudar från laget som ser fotboll, pratar och dricker lite gott. Alltid lika trevligt att hänga med fotbollstjejerna utanför planen!
Jag har också fått besked om att jag på måndag 11.15 ska få träffa lagets läkare och då ska vi, om det behövs, skriva en remiss till försäkringbolaget och se om jag kan få hjälp med ev MR, ev ortopedbesök och ev sjukgymnast. Jag hoppas att det går bra och att jag får veta vad som är fel. Har ett stort glapp i knäet och det känns väldigt väl om jag har foten i golvet och en vinkel på knäet som är ca 80grader. Om jag greppar under knävecket med båda händerna och rör underbenet framåt/bakåt så är det ett glapp på minst 2-3 centimeter. På det hela benet är det bara någon millimeter...
Wow, det måste verkligen ha varit några turbopiller som jag fick utskrivet! Tog en tablett efter lunch och redan innan jag slutade jobbet kl17 så hade mycket av svullnaden lagt sig. Nu har jag hållit igång hela kvällen, suttit med benet nedåt, gått och stått mycket och det är inte alls mycket svullet.
Har tagit en till tablett nu innan jag ska sova, förhoppningsvis dämpar det den svullnad som ändå är kvar och sen fungerar det också som sömnpiller, inte för att jag har problem att somna annars.
Imorgon ska jag leka huligan på läktaren då vi möter Västerås och behöver alla poäng vi kan få! Så Godnatt och goodbye svullnad!
Nu har jag fått mera antiinflammatoriska tabletter utskrivna till mig, några som visst skulle vara "turbo".
Så jag hoppas att svullnaden lägger sig i turbofart också! Det värsta med starka mediciner är att jag blir så himla trött, måste försöka att hålla mig vaken under dagen på jobbet iallafall, annars blir det jobbigt.
Annars är väl hoppet om förbättring väldigt lågt idag. Jagar försäkringsbolag och försöker att få någon att ta ansvaret. Men just nu är jag mittemellan....
Det löser sig nog, men det tar mycket kraft att inte veta vad som händer och att gnälla. Men jag får mycket hjälp av både lagets läkare och en från klubben, så det känns som att framgångens våg snart slår in mot land och att jag får någon typ av behandling.
Jobbet kallar, har inte tid att uppdatera här nå mer just nu!
Jag och Sandra pysslade igår kväll och det blev denna tårta som lillasyster ska få till hennes firande ikväll.
Det blev en ny påhittad fyllning, ahlgrensbilargrädde, jordgubbsgrädde och vaniljsmörkräm. Toppad med ett lock av sockerpasta och dekorerad med blommor utstansade ur sockerpasta.
Jag hoppas att den smakar bra, men jag vet inte eftersom att det är ny fyllning.
En långsam promenad fram och tillbaka till Gammlia från lägenheten var nästan för långt. Och det är en promenad på 7 minuter enkel väg. Knäet svällde på en gång, vaden blev stenhård och skon började klämma.
Äter smärtstillande och antiinflammatoriskt för att försöka få bukt på detta, men det går väldigt segt. Kanske för att jag inte kan eller har tid att vila och ha benet i högläge hela tiden.
Det känns som att det är mer glappt än förut, även fast jag inte vill tro det!
Humöret är riktigt svängande, ena stunden kan jag vara glad och positiv, nästa stund är allt åt helvete. Med det är väl så kroppen och huvudet reagerar, bara att försöka tämja mig själv!
Nu ska jag sova så att jag orkar upp och jobba imorgon!
Har fixat och grejat med utklädningskläder inför morgondagens diskotema på jobbet.
Kommer förhoppningsvis att vara sjukt snygg och väldigt mycket disco, inte alls så töntigt ful som jag känner mig ikväll när jag provade utstyrseln.
Får väl se om det blir hurrarop eller gapskratt när jag visar mig. Vill inte avslöja outfiten ännu, bilder kommer såklart imorgon! Kommer iallafall att ha ett stort afro! :)
Fina priser ska visst tilldelas den med bäst utklädnad, hoppas att jag kan ta hem den titeln!
Trots att jag har knäet lindat och i högläge så har det svällt väldigt mycket. Vaden är stenhård och tårna är som små potatisar. Så nu är vaden också lindad för att inte svälla ännu mer.
Tog mig med bil till jobbet idag iallafall, men var inte superproduktiv...
Fick ett samtal från mitt stammisställe Norrlandskliniken där de avbokat min tid eftersom att det är försäkringsbolaget som har hand om den biten. Så ringa runt, jaga folk... Känns detta igen?! Vet inte hur mycket jag fått bråka för att få rätt hjälp.
Nu blir det troligtvis ingen undersökning förrän på måndag då vår läkare jobbar i övik i veckan. Sen blir det semester och dåligt med ortopeder under sommaren. Detta kanske också känns igen då det ganska precis är ett år sedan jag gjorde illa mig senast!
Det verkar inte vara någonting som vill gå min väg.
Besvikelsen över att inte kunna spela fotboll är enorm och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Hur mycket ska man behöva tåla? Både fysiskt och psykiskt. Mitt tålamod är välprövat, men hur länge ska man orka?
Ligger i sängen och kan inte somna om, somnade vid 12 och vaknade för en stund sen och trodde att klockan var runt 4. Men jag inser nu att jag inte alls sovit länge...
Med ett högerben i molande smärta, högläge och lindat är det inte lätt att hitta en skön sovställning.
Besvikelsen är total och hela min korsbandsresa utspelar sig om och om och om och om igen i mitt huvud. Allt från första skadan, flygresan hem, genombrott i rehaben, bakslag och känslan att göra mål igen.
Gårdagens händelse har det funderats mycket på och det kluriga är att jag inte har den blekaste aning om hur jag tog mig ner, liggandes på marken.
Sköt mot mål, landar, knäet viker sig, ett litet kras, allting blir svart för någon millisekund och jag ligger helt still och håller fast mitt knä. Men hur hamnade jag på marken?
Ska försöka att sova någon timme till iallafall så får vi se om jag orkar med en stund arbete senare.
Femte gången det där jävla högerknäet viker sig på 20 månader.
Match med div3 laget idag då jag blev petad ur truppen inför vår egen match. Tycker att våra tränare tog helt fel beslut då jag känt mig pigg och enormt taggad på träningarna. Skulle visa att de tagit helt fel beslut och att jag ska ha en plats i vår trupp och även visa att jag inte är rädd om mitt knä längre.
Spelade bra, vann många nickdueller, hade säkert passningsspel och var pigg! Det gick bra helt klart...
I andra halvlek kör vi en frisparksvariant där jag får bollen petad till mig, tar emot den och skjuter mot mål. Skjuter så pass hårt att stödjenbenet (vänster) lyfter från marken och när jag landar på höger igen så viker sig knäet... Inget skrik, bara smärta och känslan av hur knäet viker sig utåt och sen flexar tillbaka. Vet på en gång att någonting inte är rätt.
Ligger ner, håller om mitt stackars knä och känner besvikelsen.
Där var den vårsäsongen slut!
Ska försöka få en tid att kolla upp det imorgon och håller såklart tummarna att det är så bra som möjligt eller att korsbandet är helt av så att det går att göra ett nytt, stenhårt och tajt!
