Dag 134
Imorgon smäller det! 135 dagar efter min skada ska jag få göra min korsbandsoperation.
Men jag har nog inte riktigt fattat det ännu.. det har inte riktigt gått in i min hjärna att det är imorgon som operationen ska ske och att jag imorgon börjar min resa tillbaka mot fotbollsplanen eller iallafall tillbaka mot det liv som jag levde innan skadan.
Jag har börjat bli nervös, men jag vet inte riktigt över vad som jag är nervös. Det pirrar i magen och det är inte sånt där pirr som man har innan man gör någonting roligt. Det är mer ett "tungt" pirr, eller orolig nervositet. Jag vet att jag kommer att vara i goda händer, jag vet att de kommer att göra sitt bästa för mitt bästa. Jag vet att detta är någonting jag måste göra för att kunna leva MITT liv igen, Jempas liv.
Jag tror att nervositeten beror på att allting är så ovisst, jag vet inte vad som ska hända eftersom att jag aldrig behövt operera mig tidigare, jag är orolig över hur stark smärtan ska vara när jag vaknar upp, jag är orolig över att de ska säga att det tyvärr inte blev som de ville. Men egentligen så får jag ju veta allting när jag är där. Och jag är ju inte deras första patient som är nervös, så de vet hur de ska ta hand om mig för att allting ska bli så bra som möjligt.
Jag undrar nästan mest över vad ortopeden ska göra med mina menisker, tror att båda är trasiga. Det skulle vara bra om det bara var småbitar som de kunde plocka ut, men är det så att meniskerna är spruckna så syr de väl ihop de och sen får jag väl bära en ortos. Den frågan får jag väl svar på när jag vaknar upp ur narkosen och ser om mitt ben är i en ställning eller om jag klarar mig utan. Sen måste jag väl fråga vilka senor de ska ta från baksida lår eftersom att jag har skadat bicepssenan. Ortopeden sa att den läker ihop på 6-8 veckor, men blir den svagare, starkare eller lika stark som innan!? Jag vill ju inte ha ett nytt korsband som redan är halvtrasigt. Jag vill ju ha ett som nästan är ännu starkare än det riktiga korsbandet.
För er som inte vet så har jag lägenhet i Umeå, på Haga. Min lillasyster bor där några dagar i veckan. Men jag är väldigt sällan i den eftersom att jag jobbar i Vännäs, vår familj har hund och då är det mycket närmare att bo i Vännfors hos Mamma och Pappa! Jag trivs underbart bra med att bo hemma även fast det är skönt att ha sitt eget ställe också där man får göra vad man vill, när man vill. Jag är inte någon storstadsmänniska och trivs mycket bättre ute på landet. Men visst, det har sina fördelar och nackdelar med att bo på båda ställena.
Just nu är jag glad att jag haft denna lägenhet som jag varit konstat i sedan lördag. Pappa är förkyld, min lillasyster och hennes pojkvän är förkylda och jag vill absolut inte dra på mig någon förkylning nu, för då gissar jag att de ställer in operationen.
Jag har klarat mig från förkylning än så länge (ta i trä!)..... och jag hoppas och tror att jag klarar mig till imorgon också.
Jag har iallafall åkt och kollat vart på Umedalen som Läkarhuset Norr ligger för att inte lägga onödig kraft på att vara orolig över att jag inte ska hitta imorgon. Jag kommer att köra bil dit själv eftersom att jag inte vill träffa min förkylda familj. Det känns både skönt och lite läskigt att åka dit själv. På ett sätt så känns det bra att inte träffa eller prata med de så mycket för jag vet hur det är, de skulle fråga så mycket om hur jag kände mig, om jag var nervös osv. Då tror jag att jag skulle vara mer orolig än vad jag är idag. Jag vill nog inte bli påmind så mycket om att imorgon smäller det, men samtidigt så är det så skönt att göra bort det!
Det skulle vara skönt att bo hemma att dela tankar med, eller iallafall ha med sig någon i väntrummet imorgon så att man kan ha någon att prata med, eller bara känna att den personen finns med som stöd. Det kan vara skönt att prata om någonting annat eller bara sitta tyst och känna ändå att man inte är ensam.
Jag hade tänkt ta med mig lite musik som jag kan sitta och lyssna på medan jag väntar på att det är min tur, förhoppningsvis så behöver jag inte vänta så överdrivet länge.
Jag ser nästan framemot efter operationen då jag och min lagkamrat, förhoppningsvis, får ligga i samma sal efter uppvaket. Inte för att vi kanske är så pigga eller vill prata så mycket med varandra, men bara för att ha någon!
Jag skriver kanske lite om mina tankar imorgon bitti också, för om jag känner mig själv rätt så kommer jag inte att kunna sova speciellt mycket i natt!
Annars så kommer nästa inlägg när jag orkar.
Om ni har några frågor så fråga gärna!!
KRAAAAAAM!!!
Men jag har nog inte riktigt fattat det ännu.. det har inte riktigt gått in i min hjärna att det är imorgon som operationen ska ske och att jag imorgon börjar min resa tillbaka mot fotbollsplanen eller iallafall tillbaka mot det liv som jag levde innan skadan.
Jag har börjat bli nervös, men jag vet inte riktigt över vad som jag är nervös. Det pirrar i magen och det är inte sånt där pirr som man har innan man gör någonting roligt. Det är mer ett "tungt" pirr, eller orolig nervositet. Jag vet att jag kommer att vara i goda händer, jag vet att de kommer att göra sitt bästa för mitt bästa. Jag vet att detta är någonting jag måste göra för att kunna leva MITT liv igen, Jempas liv.
Jag tror att nervositeten beror på att allting är så ovisst, jag vet inte vad som ska hända eftersom att jag aldrig behövt operera mig tidigare, jag är orolig över hur stark smärtan ska vara när jag vaknar upp, jag är orolig över att de ska säga att det tyvärr inte blev som de ville. Men egentligen så får jag ju veta allting när jag är där. Och jag är ju inte deras första patient som är nervös, så de vet hur de ska ta hand om mig för att allting ska bli så bra som möjligt.
Jag undrar nästan mest över vad ortopeden ska göra med mina menisker, tror att båda är trasiga. Det skulle vara bra om det bara var småbitar som de kunde plocka ut, men är det så att meniskerna är spruckna så syr de väl ihop de och sen får jag väl bära en ortos. Den frågan får jag väl svar på när jag vaknar upp ur narkosen och ser om mitt ben är i en ställning eller om jag klarar mig utan. Sen måste jag väl fråga vilka senor de ska ta från baksida lår eftersom att jag har skadat bicepssenan. Ortopeden sa att den läker ihop på 6-8 veckor, men blir den svagare, starkare eller lika stark som innan!? Jag vill ju inte ha ett nytt korsband som redan är halvtrasigt. Jag vill ju ha ett som nästan är ännu starkare än det riktiga korsbandet.
För er som inte vet så har jag lägenhet i Umeå, på Haga. Min lillasyster bor där några dagar i veckan. Men jag är väldigt sällan i den eftersom att jag jobbar i Vännäs, vår familj har hund och då är det mycket närmare att bo i Vännfors hos Mamma och Pappa! Jag trivs underbart bra med att bo hemma även fast det är skönt att ha sitt eget ställe också där man får göra vad man vill, när man vill. Jag är inte någon storstadsmänniska och trivs mycket bättre ute på landet. Men visst, det har sina fördelar och nackdelar med att bo på båda ställena.
Just nu är jag glad att jag haft denna lägenhet som jag varit konstat i sedan lördag. Pappa är förkyld, min lillasyster och hennes pojkvän är förkylda och jag vill absolut inte dra på mig någon förkylning nu, för då gissar jag att de ställer in operationen.
Jag har klarat mig från förkylning än så länge (ta i trä!)..... och jag hoppas och tror att jag klarar mig till imorgon också.
Jag har iallafall åkt och kollat vart på Umedalen som Läkarhuset Norr ligger för att inte lägga onödig kraft på att vara orolig över att jag inte ska hitta imorgon. Jag kommer att köra bil dit själv eftersom att jag inte vill träffa min förkylda familj. Det känns både skönt och lite läskigt att åka dit själv. På ett sätt så känns det bra att inte träffa eller prata med de så mycket för jag vet hur det är, de skulle fråga så mycket om hur jag kände mig, om jag var nervös osv. Då tror jag att jag skulle vara mer orolig än vad jag är idag. Jag vill nog inte bli påmind så mycket om att imorgon smäller det, men samtidigt så är det så skönt att göra bort det!
Det skulle vara skönt att bo hemma att dela tankar med, eller iallafall ha med sig någon i väntrummet imorgon så att man kan ha någon att prata med, eller bara känna att den personen finns med som stöd. Det kan vara skönt att prata om någonting annat eller bara sitta tyst och känna ändå att man inte är ensam.
Jag hade tänkt ta med mig lite musik som jag kan sitta och lyssna på medan jag väntar på att det är min tur, förhoppningsvis så behöver jag inte vänta så överdrivet länge.
Jag ser nästan framemot efter operationen då jag och min lagkamrat, förhoppningsvis, får ligga i samma sal efter uppvaket. Inte för att vi kanske är så pigga eller vill prata så mycket med varandra, men bara för att ha någon!
Jag skriver kanske lite om mina tankar imorgon bitti också, för om jag känner mig själv rätt så kommer jag inte att kunna sova speciellt mycket i natt!
Annars så kommer nästa inlägg när jag orkar.
Om ni har några frågor så fråga gärna!!
KRAAAAAAM!!!
