Resan tillbaka efter två korsbandsskador

Nu har jag haft tid till lite pyssel i julhelgen.

På juldagen och annandagen så hjälptes jag och mamma åt att göra en tårta som vi åt på annandagen tillsammans med släkten. Jag är lite besviken på att den inte smakade så gott som jag trodde, men alla andra tyckte att den var god så vi får hoppas att de tyckte det på riktigt och inte bara sa det för att vara snälla.
Mamma stod för designen och här kommer den färdiga tårtan.


Som fyllningar blev det vit chokladmousse och apelsingrädde.

Jag börjar om från början igen...

Efter den första riktiga skadan så tog det 43 dagar från det att jag skadade mig till att jag tog mig ut på min första löprunda, 43 DAGAR!!
Det är ju hur länge som helst och jag hoppas verkligen att jag någon gång i nästa vecka kan våga mig på att ta några löpsteg igen efter mitt bakslag som hände förra onsdagen. Inte har jag tid eller lust att vänta över en månad igen på att kunna bli svettig eller röra mig ganska obehindrat.

Jag har iallafall varit ute på en låååååååång promenad i afton, hela 2km fick jag ihop innan jag gav upp och insåg att det inte är lönt att plåga knäet nå mer idag. I mina tankar hade jag iallafall räknat med att jag skulle klara av 5km... Jag har inte tålamodet att börja om på nytt en till gång. Men egentligen så har jag ju inget val just nu då knäet bara säger ifrån. Det är bara att börja lära sig att gå utan att halta igen och att börja om med de första styrkeövningarna som jag fick hos sjukgymnasten.

Jag låter väldigt deppig och nere just nu på många plan och jag hoppas ju såklart att någonting ska ordna sig snart...

KRAM

Hej hopp!
Inte blev det något gym för mig idag efter jobbet. Jag hade med mig väskan och hade packat klart nästan allt igår kväll. Det var bara skorna och handduken  som fattades, självklart så glömde jag ju skorna och jag ville ju helst inte cykla barfota eller i mina klumpiga vinterskor. Så det kanske blir en lite promenad här hemma eftersom att minnet svek.

Jag vet inte vad jag ska tänka eller hur jag ska göra...
Jag måste bestämma mig om jobbet nu, om jag ska ta det eller om jag ska ta semester...
Men jag har ju inte fått veta operationsdatum och det är ju utifrån det som jag måste ta ställning.

Jag ringde iallafall till Folksam för att höra hur det egentligen går till med alla deras rutter och ringa hit och ringa dit. Så nu har jag nog fått klartecken men oj vad omständigt allting verkar vara, både för Norrlandskliniken och för Folksam.

Norrlandskliniken skickar en förfrågan till Folksam för att höra om de är villiga att betala min nästa undersökning/behandling och sen går ärendet tillbaka till Norrlandskliniken för att de ska boka in en tid åt mig. Jag tror att jag har förstått allting rätt, men vilka dumma frågor jag måste ställt till den stackars kvinnan i andra sidan telefonen.

Så nu hoppas jag att allting går fort så att jag kan få min operationstid! Och främst så att jag kan veta vad jag ska göra med jobbet....

KRAM på er :)

Nu börjar bli lite sådär otrevlig igen som jag blir när jag inte tränat på ett tag. Jag får kort stubin och hugger mot allt och alla på ett mindre trevligt sätt. Jag vet ju om att jag är såhär och det borde ju vara enkelt att bara låta bli att vara så tvär, men jag kommer på mig själv först efter att situationen har varit. Det är ju inte mer än 4 dagar sedan jag senast tränade och redan är jag som jag inte borde vara.

Jag måste nog ta med mig träningsväskan imorgon för att efter jobbet se om jag kan göra någonting på gymmet som kan lugna ner mig lite. Promenader räcker inte till och speciellt inte nu när jag inte klarar av att gå så långt. Ett pass på cykeln skulle nog inte vara helt fel eller att bara pumpa överkropp tills hela kroppen skakar.

Svullnaden börjar sakta sakta att gå ner men det tar tid.. Jag kan tyvärr inte räta ut eller böja benet speciellt mycket mer än tidigare dagar, så jag vet inte vad som spökar. Hoppas bara att det försvinner snabbt och att jag kan få en operationstid i januari så att allt som ska fixas kan bli fixat!

Nu har jag lagt mig i sängen för att imorgon gå upp till jobbet igen, inte fick jag något extra ledigt den här julen eftersom att julafton inföll på en fredag och jag är ju alltid ledig fredagar! Likadant blir det ju då nu på fredag också då det är nyårsafton... Dessa gånger är det ganska skönt att jobba halvtid!

Kram och godnatt på er!

Åh, jag blir så frustrerad...

Att vara tvungen att börja om med all träning på nytt efter bara ett endaste litet snedsteg.
Att försöka lära sig gå igen utan att halta, att kunna gå längre utan att känna smärta, att kunna räta ut och böja på benet fullt igen, att kunna springa, sparka fotboll, hoppa, göra djupa knäböj.

Jag tycker själv att jag kommit riktigt långt i min rehabilitering både konditionsmässigt och styrkemässigt!
På löppasset med fotbollslaget förra söndagen så körde vi intervaller på 4 x 4 minuter och det kändes riktigt bra.
Vi var ca 12 stycken och på varje intervall så var jag bland de 5 främsta. Känslan efter de löpningarna var ju helt underbar, jag var ju ungefär lika bra konditionsmässigt som förra försäsongen, om inte lite bättre...

Har precis kommit in efter en promenad och det var då jag blev så ledsen och frustrerad över mitt bakslag......
Jag gick med sparken så att jag kunde hänga lite på den och knäet orkade inte ens 1.5km innan det sa ifrån.

JAG VILL INTE LÄNGRE!
LÅT MIG FÅ VARA HEL!

Jag vill bara önska er alla en riktigt

Inte går det bättre med mitt stackars knä.

Nu känns det som att det är flera gånger större än vad det borde vara och det blir bara stelare och stelare. Nu kan jag inte alls sträcka på det någonting och kan inte ens böja det 90grader... Det känns inte alls bra. Det verkar vara otroligt mycket vätska som har samlats och jag har fått små "utbuktningar" på knäet som jag aldrig tidigare haft. ( det syns ganska bra på bilden)

Vid min första smäll då allting gick sönder så svällde knäet nästan ingenting på en gång och inte särskilt mycket sen heller...



Så här ser mitt knä ut just nu och det sväller bara mer och mer, vackert!

God Natt på er och jag hoppas att jag får mig några timmars sömn i natt!

KRAM

Sov inte särskilt många timmar i natt, vaknade till och märkte att jag bara sovit drygt 1 timme, kunde såklart inte somna om.. Vred och vände på mig för att försöka hitta någon skön ställning att sova i men inte gick det bra. Var vaken till halv 5 ungefär och då när jag fått lite ro i kroppen så kunde jag somna om och vaknade igen halv 7.

Knäet hade svällt lite grann men det var bara att pallra sig upp för att klä på sig och städa undan lite grann innan jag skulle gå ut till bilen och se om den startade fastän det var -22grader. No problemas med bilen och iväg mot Norrlandskliniken! Träffade specialisten en snabbis och trodde nästan att han skulle bli irriterad eller arg på mig när jag hade spelat fotboll. Men han sa att sådär är det med korsbandsskadade och att vissa som sliter av korsbandet är ganska stabila medan andra, dvs. Jag, inte har någon stabilitet alls..
Han berättade hur operationen skulle gå till och vart de skulle plocka senorna som ska bli ett nytt korsband, vart snitten skulle bli och allting runt operationen. 
Han skulle kontakta Folksam som i sin tur skulle fixa operationstid, förhoppningsvis i januari. Kanske att jag måste ringa runt till tex Stockholm och se om de har snabbare tur till operation där. Måste ju få det gjort så snabbt som möjligt.

Det känns bra att det blir operation och jag hoppas innerligt att det nya korsbandet blir bra och inte tänjs ut.. vill tillbaka på fotbollsplanen!

Åkte direkt från Umeå vidare till Vännäs för att börja jobba, men knäet svällde mer och mer under dagen och jag gjorde inte så mycket. Vi julfikade lite med Kaffe och lussekatter, gav varandra julklappar och spelade kort! 
När jag kom hem svängde jag förbi hos min mormors syster (min fd dagmamma) och önskade henne och hennes karl en trevlig jul. En snabbis in till mormor och morfar för att se hur det var med dem!

Väl hemma så kan jag inte räta ut knäet, det går bara inte utan tar stopp.. Jag kan inte heller böja det mycket mer än 90 grader så jag är lite lur på om det är menisken som spökar. I och för sig så är knäet väldigt svullet och vätskefyllt så det blir ju mycket stelare pga det också. Jag haltar fram, käkar Ipren och alvedon, har knäet lindat och benet i högläge.

Vilken trevlig, smärtsam jul detta kommer att bli för mig.... tack

Helvetes jävla skit!

Allting har fungerat så himla bra, allt från jobbet, snöskottning, springa på stan, `lattja med bollen, vara med i passningsövningar, städa, kliva upp och ner från stolar/stegar, gå i trappor, sitta på huk och sitta på knä...

Men idag på träningen gick det inte lika bra.

Till en början så funkade det kalasbra i passningsövningen som vi körde som uppvärmning, hade bra känsla i passningarna, bra tillslag, bra precision, kvick i fötterna. Utan problem vill säga. Jag och Elle (som också är knäskadad) klev av när de andra skulle köra kvadraten och vi fortsatte passa mellan varandra med medtag och mottag. Det gick hur bra som helst.

Sen...
..då skulle resten av laget spela 4 mot 4 i ett område utan mål men med väggspelare så jag och Elle ställde upp. Jag tänkte att jag skulle vara försiktig och släppa de bollar som jag inte kunde nå och jag skulle inte alls göra några onödiga rörelser eller sidoförflyttningar. Bollen kom mot mig och jag skulle bara ta ett steg i sidled för att på ett tillslag spela tillbaka bollen. Då måste jag fastnat med hälen i de skarvar som fanns på planen och hela knäet bara vek sig och kraschade. Det gjorde så jävla ont igen, inte riktigt som första gången det hände, men inte långt ifrån, ramlade ihop, skrek lite grann och försökte hålla om knäet.. Snabbt var någon spelare i laget framme och kramade om mitt ben för att det inte skulle svälla på en gång, sen blev det ordentligt lindat. Det dunkade som aldrig förr men själva smärtan gick över ganska snabbt, men det fortsatte att pulsera!

Fy fan. Jag orkar inte detta mer. Varför? VARFÖR? Vill bara slippa denna jävla karusell. När är det min tur att bli hel?

Det kändes som att jag höll på att frysa ihjäl där jag låg vid sidan om planen, jag låg och skakade även fast jag hade 2 jackor över mig. Tänderna skallrade och läpparna rörde på sig av kylan.

Vilka underbara tjejer och ledare det egentligen finns i mitt Umeå Södra. Ni som alltid bryr sig om en, frågar hur man mår, hjälper till, ställer upp. Ni ska veta att ni är underbara! Och jag vet inte om jag skulle orka mig igenom detta utan er. 

Förresten, jag ska ju till specialisten imorgon så det känns ju så jäkla onödigt... Men samtidigt så vet vi ju då båda två att jag inte kommer att klara mig utan korsband. Så operationen måste nog göras ganska snart hoppas jag! Bara inte knäet sväller så mycket så att jag inte kan gå imorgon. Måste ju på något sätt köra mig själv till Norrlandskliniken och sen tillbaka till jobbet igen!

Vi får se hur allting löser sig imorgon och hur bra jag kan sova inatt...

KRAM

Knäet känns väl helt okej, men jag har en rejäl träningsvärk i baksida lår och det är ju riktigt skönt att känna att man gjort någonting.

Sitter fast i denna jobbletar jakt och vet fortfarande inte vad jag ska ta mig till.. och inte blev det bättre när min mor sa "att sånt är livet och man kan inte alltid få som man vill" om det jobbet som jag blivit erbjuden. Jag kan ju inte ge upp hela mitt liv för att ta ett jobb som jag inte ens vill ha. Kommer ju inte att trivas och må bra som människa om jag gör så.

Letar just nu febrilt efter jobb och har registrerat mitt cv på arbetsförmedlingen, lernia och manpower. Hoppas att någon vill nappa på mig! Har väl egentligen inte hittat något för tillfället som jag kan tänka mig. Och som jag skrev i förra inlägget så känns det så fel att börja ett nytt jobb, jobba några veckor för att sen vara sjukskriven. Men om jag inte har något jobb så får jag väl inte sjukersättning? Eller har jag helt fel där? måste kolla upp allting!

Nu ska jag gå ut på en promenad för att lätta tankarna och försöka muntra upp mig lite grann, känner mig bara deppig, nedstämd och allmänt tråkig. Vill helst inte göra någonting idag utan bara ligga i sängen framför tvn och halvsova. Tur att jag har en grej inplanerat ikväll... ska bada badtunna hos en kompis i detta snöoväder och jag har fixat skjuts med pappa så att jag kan ta en öl/cider i tunnan. Det ska bli trevligt iallafall!

KRAM på er! :) 

Dagarna går och jag likaså! Fast om jag har möjlighet så springer jag mycket hellre nu när jag kan göra det!

Nu har fotbollsträningen dragit igång på allvar och man får nu träffa alla underbara tjejer i Umeå Södra! Jag har längtat under uppehållet att få vara tillbaka på fotbollsplanen och att få träffa alla, prata och skoja. Lite skeptiskt till fotbollsträningen var jag ju såklart men fotbollsskorna fick ändå följa med i träningsväskan. Väl framme vid planen så var jag ju bara tvungen att ta på mig dem och hitta igen en boll för att känna hur knäet skulle reagera. Och det blev ingen reaktion eller protest överhuvudtaget! Så jäkla underbart.

Jag var ju inte med de andra i deras övningar, men jag stod och passade mot en vägg, gjorde med och mottagningar, drev och riktningsförändrade, bollade och var bara överlycklig över att sparka på en boll efter 10 veckor utan fotboll. Vi har haft träning både söndag och måndag och jag gjorde ungefär samma sak båda dagarna. Visst kändes det i knäet efteråt att jag gjort mer och annorlunda saker än tidigare. Men oj så glad jag var!

Har väntat i många veckor nu på att få ett återbesök hos knäspecialisten utan att någon hört av sig. Så imorse ringde jag dit och berättade hur allting stod till och att jag ville träffa honom igen för att få veta hur, när och var operationen ska göras. Efter många om och men så fick jag tillslut en tid, den 23dec ska jag träffa honom igen och jag hoppas att jag får goda besked (dvs. att datum för operationen bestäms) annars får han nog inga julklappar från tomten! Haha... 

Ikväll ska jag se på bio med en kompis, filmen om Cornelius Wreeswijk har vi tänkt se, hoppas att den är bra!

KRAM

Nu uppdateras det här alldeles för sällan men jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om.. det händer väl egentligen inte så mycket just nu mer än jobb och träning.

Dagen har spenderats på stan bland alla andra shoppingsugna och det blev en ny tröja åt mig själv. Är som redan klar med julklappar åt alla men vill ändå gå runt och spana. Kanske att man stöter på någon som man inte träffat på väldigt länge. Det blev några timmar på stan innan mitt knä sa ifrån. Det gjorde ont, ondare än på länge, och det hjälpte inte att sitta ner, böja eller räta ut det. Så jag tog bilen och åkte hem istället.

Hann bara hem innan jag och mamma drog vidare. I Vännfors har barnen varje år ett julspel och ett luciatåg som jag bara måste gå och se. De är ju så duktiga och det ger den rätta julstämningen. Sånger varvades med luciatåg och tillsist godisutdelning. Åh vad mysigt det var!

Kom hem igen och slängde mig på soffan, kände att jag behövde vila lite. Så med benet i högläge för att försöka dämpa smärtan så låg jag där framför tvn och halvsov. Skönt! Har fortfarande ont, men vi får hoppas att jag får några timmars sömn, för det kan jag behöva!

Imorgon är en ny fullspäckad dag. Då blir det först julpyssel på dagen och sen fotbollsträning som jag självklart inte kan missa. Ska ta med mig fotbollsskorna för att känna hur det känns att sparka en boll och sen kan jag passa på att göra mina övningar.

KRAM och godnatt

I Söndags efter att jag kommit hem från Östersund så spelade Spölands damer träningsmatch mot Mariehem i Futsal som jag passade på att kolla lite på.

Jag stod uppe på läktaren och kände rädsla och oro varje gång det blev en närkamp. Det kändes som att spelet var så tufft att vem som helst skulle kunna bli skadad och det vill jag absolut inte att någon ska bli eftersom att jag vet hur förbannat jävla ont det gör och hur lång rehabiliteringen är. Spelet var såklart inte tuffare och hårdare än vanligt, men i varje vändning och närkamp så trodde jag att någons knä skulle flyga, jag ville inte att de skulle gå in i en närkamp för att risken fanns att de skulle skada sig. Det gjorde ont i hjärtat på mig!

Har även sett små delar av fotbollsmatcher på tv och även då är jag livrädd över att någon ska skada sig. Undrar bara hur det kommer att kännas att se på när "mina" tjejer spelar fotboll... Det kommer säkert att vara jättejobbigt!
Jag förstår egentligen inte varför jag känner såhär, men det är obehagligt att se på fotboll..

Jag hoppas verkligen att jag kommer över denna rädsla snart, för ska det fortsätta såhär så vet jag inte vad jag gör. Fotboll är och har alltid varit mitt stora intresse och nu är jag mest bara rädd...

KRAM

Jag säger bara "OJ, vilken dag"

Jag och underbara Sara hade planerat in att vi skulle åka till Östersund (35mil) för att titta på världscupen i skidskytte och vi hade allting klart och planerat. Sen pratade jag med min mormor som sa att min morbror också skulle åka till Östersund och att han kanske hade plats i sin bil så vi kunde åka med honom. Självklart så gick det bra även fast de redan var 3 stycken, så lite trångt blev det.

Vilken resa sen, det måste ha varit de galnaste, roligaste och tokigaste människorna på väldigt länge som vi lärde känna i bilen. Det skämtades, skrattades och retades hit och dit och råkade man säga någonting konstigt så fick man ju självklart höra det resten av resan...
Det var en hel del djur efter vägen och vi såg renar, rävar, orre/ripa (som vi även körde på) och sen en snöklump med öron!!

Sara verkar nu mer vara Jesus då hon fixade mera julmust som säkert skulle ha räckt till oss alla!

De svenska insatserna var väldigt blandat, för damerna gick det riktigt bra då Helena Ekholm slutade på 3dje plats och ACO blev 4a. Våran käre vän Björn Ferry slutade långt ner i resultatlistan och då på en 30 plats om jag inte har helt fel.

Dagen var helt underbar och jag vet inte senast som jag skrattade så himla mycket. På hemvägen satt jag bara och flinade hela vägen, en sån dag var det!

Det går egentligen inte att förklara hur bra och tokig dagen var, det måste upplevas på riktigt!

Tack Sara för en mycket trevlig dag :)



vi stod bra på läktaren iallafall, bland alla andra 7000 pers















Svendsen och Björndalen gör upp om segern! Som Björndalen sedan vann!


KRAMAR

Nu kör jag på och gör mycket annat utom att sitta här och blogga, så jag ber om ursäkt för den dåliga uppdateringen på några dagar...

Jag kör för fullt med träning på gymmet och det känns att konditionen iallafall har blivit bättre och jag hoppas att även musklerna blivit starkare. 

Igår kväll skjutsade jag min lillasyster på hennes hockeyträning och sen for jag till gymmet för att träna. Var alldeles ensam vilket jag tycker är riktigt skönt, då behöver jag inte fundera på vad de andra tycker om mig eller varför jag inte kör hårdare än vad jag gör.

Känner fortfarande av sviterna från gårdagens snedsteg.. Att allting kan gå så himla fort, innan skadan så hade jag nog inte ens tänkt på hur jag går eller att jag ens trampade lite snett på tröskeln. Får nog be pappa att montera ner alla trösklar så att jag inte kan göra mig illa! :)

2 månader idag och jag kommer ihåg allting, situationen, smärtan, besvikelsen, uppgivenheten, flygresan... Jag förstår inte alls hur jag överhuvudtaget klarade av att GÅ inne på Arlanda flygplats. Jag gick ju från incheckningsdisken till stället där vi käkade middag, åt ju inte speciellt mycket, gick/haltade från restaurangen genom säkerthetskontrollerna en trappa upp och sen på och av flygplanet. På flygplanet gick det ju inte särskilt bra eftersom att knäet "hoppade" och det gjorde så satans ont att jag mådde illa hela flygresan hem. Jag måste gått på adrenalin eller någonting för dagarna just efter skadan så var jag ju till läkaren 3 gånger, hoppade runt på maxi, var runt till folk och fikade. Idag förstår jag inte alls hur jag orkade....

Jag hoppas innerligt att det inte blir så kallt på söndag så att jag och Sara kan åka till Östersund för att se skidskytte, det skulle vara så läckert att vara på plats på en så pass stor tävling! Jag håller mina tummar och tår!

KRAM och trevlig helg

Imorgon är det 2 månader sedan jag skadade mig och det har hänt otroligt mycket på de månaderna, det har gått framåt men samtidigt kommit små bakslag. Jag har fått mer muskler, men inte hjälper det mig iallafall med stabiliteten. Det har blivit många timmar på gymmet, jag känner mig starkare men samtidigt lika skör som innan. Jag vill och kan göra saker, men ändå inte allt som jag vill göra. Jag har kommit långt i min rehab men snart är det att börja om från 0 igen. Bara det går att fixa till mitt knä så det blir bra igen och så att jag kan spela fotboll!

Ikväll skulle jag gå ut en sväng för att sätta i motorvärmaren i bilen och göra klart för imorgon bitti. Hoppade i ett par lite för stora skor och gick ut. Trampade lite snett på tröskeln så att det smärtade i hela knäet, men det "hoppade" tack o lov inte till.. Då hade det säkert gjort ännu ondare. Detta var första gången som jag kände hur instabilt och skört mitt knä är sen jag gjorde illa mig och sen flygresan hem från skadematchen. Undrar hur många gånger till det kommer att hända innan operationen... Vill helst inte alls att det ska hända, men jag kan ju inte gå runt och tänka mig för hela tiden. Men det sitter i huvudet och omedvetet så tittar jag hela tiden vart jag sätter fötterna så att jag inte ska trampa snett..

På söndag lutar det åt att jag och Sara åker till Östersund för att titta på världscupen i skidskytte, har varit och sett världscupen i längdskidor i Umeå för många år sedan och det var en upplevelse så nu passar vi kanske på att se nya världsstjärnor när de ändå tävlar relativt nära Umeå (35mil)! Hoppas att det inte blir så jäkla kallt, då vet jag inte hur vi gör..

KRAM och godnatt på er! :)