Dag 361
Vad kul att det verkar vara så många som dagligen följer min blogg!
Är ju liiiite nyfiken på vilka ni är...
Från början så startade jag den mest bara för att själv kunna titta tillbaka på vad som hänt under resans gång och kanske dela med mig av lite erfarenheter och tankar. Jag hade också väldigt lite att göra under de första dagarna när jag mest låg i soffan med benet i högläget.
Jag googlade på allt som rörde knän, knäskador, rehab, operationer, bloggar och allt annat.
Då förstod jag nog inte riktigt vad som skulle vänta, vad smärta var, att känna på motgångar.
Men framförallt så hade jag ingen aning om all den tid som skulle gå åt till allt möjligt, ringa försäkringsbolag/läkare/sjukgymnaster, sjukskrivningar och alla samtal till arbetsplatserna och alla chefer (jobbade på 4 olika ställen då), skicka in läkarintyg, kontakter med försäkringskassan, all träning- från att lära sig att bara lyfta benet och kunna böja det lite grann- springa utan att halta- hoppa och att kunna lita på att knäet klarar av så mycket mer än vad man tror.
På måndag 3/10 är det precis ett år sedan jag slet av korsbandet på en fotbollsmatch i Stockholm.
Då trodde jag att det "bara" behövdes en operation och rehab.
Jag visste inte att det skulle tära på psyket så mycket som det gjort.
I mina drömmar och som mål skulle jag ha varit spelklar med god marginal till höstsäsongens början.
Nu vet jag inte längre vart framtiden leder.
Den som väntar får se!
Är ju liiiite nyfiken på vilka ni är...
Från början så startade jag den mest bara för att själv kunna titta tillbaka på vad som hänt under resans gång och kanske dela med mig av lite erfarenheter och tankar. Jag hade också väldigt lite att göra under de första dagarna när jag mest låg i soffan med benet i högläget.
Jag googlade på allt som rörde knän, knäskador, rehab, operationer, bloggar och allt annat.
Då förstod jag nog inte riktigt vad som skulle vänta, vad smärta var, att känna på motgångar.
Men framförallt så hade jag ingen aning om all den tid som skulle gå åt till allt möjligt, ringa försäkringsbolag/läkare/sjukgymnaster, sjukskrivningar och alla samtal till arbetsplatserna och alla chefer (jobbade på 4 olika ställen då), skicka in läkarintyg, kontakter med försäkringskassan, all träning- från att lära sig att bara lyfta benet och kunna böja det lite grann- springa utan att halta- hoppa och att kunna lita på att knäet klarar av så mycket mer än vad man tror.
På måndag 3/10 är det precis ett år sedan jag slet av korsbandet på en fotbollsmatch i Stockholm.
Då trodde jag att det "bara" behövdes en operation och rehab.
Jag visste inte att det skulle tära på psyket så mycket som det gjort.
I mina drömmar och som mål skulle jag ha varit spelklar med god marginal till höstsäsongens början.
Nu vet jag inte längre vart framtiden leder.
Den som väntar får se!
