Resan tillbaka efter två korsbandsskador

Jag skriver om operationsdagen nu några dagar senare.

Tisdagen den 28/8, som jag längtat efter att denna dag skulle komma.
Fast det var med blandade känslor, jag ville få ett helt knä, men jag ville slippa all rehab och smärta som följer efter en operation.

Jag fick faktiskt ganska många sömntimmar och var inte alls speciellt nervös när jag vaknade.
Jag plockade ihop de sista sakerna som jag ville ha med mig hem till mamma och pappa, duschade en sista gång i descutan och var lite orolig över ett sår som jag hade nere vid fotknölen.

Jag skulle vara på Sportsmedicine kl7.30 och åkte hemifrån vid 7.10 för att plocka upp min storasyster som fick skjutsa mig till kliniken och sen ta hem bilen.

Det var lugnt och stilla ute, inte mycket trafik och vi småpratade lite påväg till Sportsmed.

Jag traskade in till kliniken med kryckorna i ena handen och en ryggsäck med lite smått och gott i.
Fick börja med att fylla i några papper och sen fick jag gå och byta om på en gång.

En "vacker" skjortklänning med knäppning framtill, sockeplast och en morgonrock fick jag klä på mig i ett omklädningsrum där det hängde tavlor på väggarna med fotbollsbilder och en tavla på Barcelona med Messi, Xavi och flera andra storspelare firade efter ett mål. Hur peppad blev man inte då på att kämpa sig tillbaka?!

Sen fick jag sitta och vänta på en stol i ett rum mellan omklädningsrummet och uppvaket innan narkosläkaren kom och hämtade mig.
Fick en säng närmast dörren och sen så kom ortoped Per Liljeholm och pratade med mig.
Han berättade då att han skulle ta hamstringssenorna från mitt vänstra ben och stoppa in som nytt korsband i mitt högra och då blev jag livrädd.
Jag har ju fortfarande stora problem med min högra baksida från första korsbandsoperationen och ville inte alls få två trasiga baksidor. Men han förklarade vidare att han inte ville ta patellar (knäskålssenan) och göra ett nytt korsband av, dels så har man betydligt ondare och kan inte sitta på knä/huk de första månaderna och sen så skulle mitt gamla korsbandsärr och det nya bli alldeles för nära varandra och blodcirkulationen skulle bli väldigt dålig däremellan.
Egentligen så borde min högra baksida vara återställd för längesedan, men har den inte blivit bättre på 1 1/2 år så trodde Per att det inte gick att träna upp den så mycket mer. Jag hoppas att det går, men det kan bli tufft!

Jag litade på Per och han verkade veta vad han pratade om.

Jag fick smärtstillande och en nål i armen av narkossköterskan, fick svara på några frågor, gapa stort och böja bak huvudet.
Per kom tillbaka och ritade på båda mina ben, ett S på mitt vänstra som stod för Sena och en pil på mitt högra som stod för "knä att laga".

Sen var det min tur! Det var dags och jag fick vandra iväg till operationssalen.
Fick en blå mössa på huvudet och sen upp och lägga sig på britsen som var klädd i blått (eller var det grönt) papper.
Vi pratade lite allmänt, fick dropp, elektroder på bröstet som mätte pulsen, lite syrgas och sen något medel som enligt narkosläkaren gjorde så att "hjärtat pickade på", sen en spruta till som gjorde att jag somnade.

Jag var på plats 7.30 och redo för operation 8.30, skönt att det gick så himla snabbt!

Vaknade upp på uppvaket och jag låg och hoppade i sängen pga att jag frös så otroligt mycket. Jag fick dubbla täcken men låg och skakade och hackade tänder. Brrrrr!
Har även ett vagt minne av att någon ställer en fråga till mig om hur ont jag har på en skala på 1-10 där 10 känns som att man blivit överkörd av ett tåg.
8, sluddrar jag fram.

Har även en känsla av att jag kände efter på mitt högra ben om jag hade ett "monster" där, en ortos menar jag såklart.
Hade de sytt ihop min menisk så hade jag varit tvungen att ha ortos i 6 veckor med begränsad möjlighet att böja och sträcka, men jag slapp den tack o lov!

Fick 2 sprutor med smärtstillande i armen då jag hade så otroligt ont i vänster baksida och en molande värk i hela högra benet.
Somnade om och vaknade efter ett bra tag, vet inte alls hur länge det tog.

Per kom in och pratade lite med mig (varför kommer de och pratar med en när man fortfarande är drogad och inte minns speciellt mycket?) och förklarade att han var mycket nöjd över operationen och att allting gick enligt planen. Han putsade till mina menisker lite och gjorde ett 10mm tjockt korsband, i vanliga fall brukar man göra ca 7 mm tjocka, så mitt skulle vara dubbelt så starkt som ett vanligt enligt honom.
Hela operationen hade tagit ca 1 1/2 timme och det enda som hade strulat lite var när man skulle ta ut en gammal skruv, den gick inte att skruva ut då den bara snurrade runt, runt. Så han var tvungen att borra sönder den istället.
Pratade en sväng med narkossköterskan och han sa att allting gått bra och att jag började få tillbaka lite färg i ansiktet, tydligen så hade jag varit ganska så blek när jag vaknade upp första gången.

Fick en coca-cola och då kände jag av att jag hade ont i halsen, det är väl från sövningen då de för ner en slang där.
Smärtan tog fart igen och då fick jag en långtidsverkande morfintablett istället och jag klarade av att sitta upp en stund.

Det serverades mackor och yoghurt till fika, sen gick jag på toa och sen fick jag gå och byta om.
Hur ska man på smidigaste sätt ta på sig ett par mjukisbrallor när man har två otroligt onda ben som knappt går att böja på?
Jag fick på mig de iallafall och fråga mig inte hur!

Påklädd och redo för hemfärd så kryckar jag ut till väntrummet, sitter och väntar på att mamma ska komma och hämta mig och på att Per ska komma och prata med mig en sista gång.
Mamma kommer och vi får sitta och vänta ytterligare en stund tills Per kommer med bilder som visar hur det såg ut i mitt knä, hur det gamla korsbandet såg ut och hur uttänjt det verkligen var.
Fick även bilder på hur det nya korsbandet såg ut och vad de satte fast det med i lårbenet.
Väldigt fascinerande, men ganska "snuskiga" bilder som min lillasyster sa.

Sen var det bara att ta sig ut till bilen, möxa in båda benen och försöka att sitta någorlunda bekvämt.
I varje sväng, rondell eller filbyte så gjorde det så otroligt ont i både baksida lår och i hela knäet. Usch och fy. Försökte att hålla fast benen för att de inte skulle flytta sig så mycket, men det gick dåligt! Bara att försöka härda ut!

Min mamma är härlig på många sätt och vis, men ibland så tänker hon inte riktigt till. Hon skulle "bara" stanna av och handla påväg hem, vilket resulterade i att jag fick sitta i bilen med fantastiska smärtor i ca 30 min. Jag var inte överlycklig över det stoppet kan jag lova.
När vi närmade oss hemma så kör hon förbi vår infart och jag bara "men vart ska du nu?!?!".
"Jag glömde köpa aftonbladet till mormor, så ska bara in på Statoil en snabbis!".
Hon var inte populär då och det fick hon höra....

Istället för en bilresa på 30 min hem från Sportsmedicine så tog hela hemfärden drygt en timme. Inte skönt att sitta med benen ner i en trång bil så länge, skyndade mig in och slängde mig i sängen och sov någon timme.

Kvällen flöt på utan några större överraskningar.
Sov, såg på tv, åt mina piller och fick snabbesök av mormor.

Ja, jag har haft bättre dagar i mitt liv, men ändå så var detta en dag att hylla, en dag där jag förhoppningsvis fick ett funktionsdugligt knä igen!

Varmt Välkommen korsband nr 2!