Gamla minnen!
Jag hittade igen en dagbok som jag skrev i just efter korsbandsskadan.
Där skrev jag väldigt mycket om hur känslan i knäet var, hur jag mådde i allmänhet och hur mycket jag klarade på varje rehabövning.
Det som var mest intressant var att jag under en veckas tid var illamående varje dag, jag hade väldigt dålig aptit och sov nästan ingenting.
Smärtan rörde sig från baksida till framsida, utsida till insida, från muskler till skelett.
Kryckorna kastade jag efter 8 dagar och efter 10 dagar vågade jag köra bil igen.
Varje dag var det väldigt instabilt och efter 2 veckors sjukskrivning när jag återgick till jobbet så insåg jag hur otäckt det var att gå nedför trappor.
Jag mådde riktigt dåligt när jag hade varit och kollat på träningar, var ledsen, hade ont i magen, svårt att sova och allmänt nedstämd.
Men jag har rest mig och är nu betydligt lyckligare än jag var under den perioden.
Nu gör jag det jag vill och utan smärta.
Jag minns inte att det var så besvärligt varje dag och att jag mådde så dåligt.
Nu minns jag bara de positiva beskeden jag fick under resan, glädjetårarna som rann från mina kinder när jag fick beskedet att jag fick springa, hoppa och sen vara med på passningsövningar.
Lycklig!!!
Där skrev jag väldigt mycket om hur känslan i knäet var, hur jag mådde i allmänhet och hur mycket jag klarade på varje rehabövning.
Det som var mest intressant var att jag under en veckas tid var illamående varje dag, jag hade väldigt dålig aptit och sov nästan ingenting.
Smärtan rörde sig från baksida till framsida, utsida till insida, från muskler till skelett.
Kryckorna kastade jag efter 8 dagar och efter 10 dagar vågade jag köra bil igen.
Varje dag var det väldigt instabilt och efter 2 veckors sjukskrivning när jag återgick till jobbet så insåg jag hur otäckt det var att gå nedför trappor.
Jag mådde riktigt dåligt när jag hade varit och kollat på träningar, var ledsen, hade ont i magen, svårt att sova och allmänt nedstämd.
Men jag har rest mig och är nu betydligt lyckligare än jag var under den perioden.
Nu gör jag det jag vill och utan smärta.
Jag minns inte att det var så besvärligt varje dag och att jag mådde så dåligt.
Nu minns jag bara de positiva beskeden jag fick under resan, glädjetårarna som rann från mina kinder när jag fick beskedet att jag fick springa, hoppa och sen vara med på passningsövningar.
Lycklig!!!
