Resan tillbaka efter två korsbandsskador

Nu byter jag tema på rubriken och skriver med siffror istället för att börja skriva ut allting med bokstäver, det skulle bli så långt senare när det blir etthundrasjuttiosjunde dagen... så nu blir det ändring på det hela!

Imorse var jag iväg och tränade efter mitt morgonjobb och det blev ett tufft cykelpass följt med lite benövningar. Men jag har så otroligt ont i knäet idag och ikväll att jag helst bara vill ligga i soffan med en kudde eller filt under knäet. Det knäcker och låser sig lite nu och då, men så har det varit ända sen mitt bakslag. Men smärtan har inte funnits där lika stark som den är nu. Vill bara ha en operationstid på en gång! Skulle de ringa och fråga om jag kan komma imorgon eller nu på en gång så skulle jag inte ens tveka att fara! Hoppas att smärtan kommer att gå över så att jag får fortsätta kämpa på med rehabiliteringen och träningen inför operationen.
På cykeln blev det:

Vad nära ögat det var idag att jag skulle gör illa mitt knä på nytt, det var bara ogjort!
Efter all den snö som fallit i Umeå och överallt annars så var ju traktorerna ute och gjorde sitt arbete. Det var väldigt packad snö som blir jättehalkig.
Jag gick till bilen och tog det väldigt lugnt för jag såg ju hur underlaget var, men ändå så råkade jag halka. Mitt högra, skadade ben åkte framåt och jag kände 2 gånger hur underbenet rörde sig framåt medan delen ovanför knäet var ganska stabilt. Det kändes precis som när läkarna och sjukgymnasterna testar det berömda "stoppet" med hjälp av draglåda. Det gjorde inte ont men jag hann bli väldigt rädd och trodde att jag skulle krascha igen.
Tack o lov så klarade jag mig den här gången, men det känns inte roligt att hur försiktig man än är så kan knäet hoppa ur led iallafall.

Träning med laget ikväll men idag var jag väldigt omotiverad så jag gjorde mina övningar och inte så mycket mer. Hade ju kunnat köra lite mage/rygg/armar också, men det struntade jag i idag. Ska på gymmet imorgon efter mitt morgonjobb så då blir det att köra på!

KRAM på er!

Bara en fundering, om det är någon som läser denna blogg och som har opererat korsbandet, hur länge blev du sjukskriven från jobbet och vad för typ av jobb hade du?

Drygt 14veckor sedan skadan...

Åh usch vad det lät som att det var nära 100 dagar sedan jag gjorde illa mig, fast det är det ju också. Men att tiden går så fort och att ingenting verkar hända just nu med operationstid gör ju ingenting bättre. Från början av min skada så gick allting så himla snabbt och jag trodde ju såklart att jag vid det här laget skulle vara opererad också. Men inte har jag fått någon kallelse till op. tid. Hoppas att den kommer idag eller iallafall den här veckan.

Igår var det första träningspasset med laget igen efter någon veckas julledighet. Jag hade ju tänkt träna på riktigt bra under julledigheten, men eftersom mitt bakslag kom väldigt olägligt så har jag inte kunnat göra de antal pass på gymmet som jag ville. 
Som vanligt på söndagsträningarna så börjar vi med löpning och avslutar med fotboll. Jag har ju inte kunnat löpa sedan mitt bakslag så igår var första gången som jag lyckades springa en längre bit, vilket kändes underbart skönt! Jag sprang väl i ca 10 minuter innan jag kände mig nöjd och satte mig på en träningscykel och körde intervaller där istället. 4 x4min blev det och kroppen kändes ganska pigg ändå. När de andra spelade fotboll så gjorde jag min rehab och även mage/rygg. Det gick ganska bra men jag var lite tung i benen efter cyklingen.
Men som alltid så är det lika roligt att vara på träningarna för att träffa alla tjejer och prata lite grann.

När jag kom hem så kände jag att det gjorde ont i knäet och nu på insidan. Jag har varit lite öm där ända sedan bakslaget men nu kändes det mer än tidigare dagar. Det känns även idag att det inte är som det ska vara... kanske någonting annat som fick sig en smäll och kanske gick sönder när jag gjorde illa mig igen! Vi får väl se efter operationen vad de hittade som var trasigt, eller rättare sagt de få delar som var hela!

Ikväll är det träning igen och jag har sagt till mig själv att inte spela nå mer fotboll innan operationen är gjord, nu har jag fått upp rörligheten igen och vill inte få ett till bakslag som kan försena min operation. Jag vill inte heller göra illa mig igen eftersom att det gör så äckligt ont varje gång...

KRAMAR på er alla! :)

Igår var det 3 månader sedan skadan och att man kan komma ihåg känslan och allt vad som hände fastän det ändå var så pass längesedan!

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva här för allting är ungefär som det har varit de senaste dagarna, förutom att jag faktiskt kan böja på benet mer och mer, kan även räta ut det fullt nu också! Men det är en plåga att försöka öva upp rörligheten för det gör så ont, redan vid 90graders böjning så börjar det ta stopp på framsidan av knäet, men efter mycket om och men så har jag kanske endast 10 centimeter från rumpan.
Ett mycket bra tips för att öva upp rörligheten eller tex hjälpa någon med nackspärr är att man vrider/böjer kroppsdelen så långt som det är möjligt utan hjälp. Sedan ber man en kompis att hålla kvar där medan man själv använder musklerna och försöker räta ut/vrida tillbaka kroppsdelen och hålla där i 5 sekunder. På det sättet så lurar man musklerna att arbeta och när de sedan slappnar av så är man lite rörligare. Vrid eller böj ytterligare lite till och gör på samma sätt. Upprepa detta tills den normala rörligheten nästan är uppnådd. Då brukar man bli mycket smidigare och inte alls lika stel! Testa!

Igår klev jag upp tidigt och for på gymmet, testade att ta några löpsteg, men efter bara 2 minuter så funkade det inte längre. Jag tror att det är stötarna som gör mest ont och sen haltar jag fortfarande lite lite grann, så det är väl dumt att felbelasta ännu mer.
Satte mig istället på träningscykeln och fick ihop 1 mil innan jag gick över på mina ben- och knäövningar. Skönt att kunna komma igång igen och inse att jag faktiskt inte tappat så mycket muskler på dessa 2 veckor efter bakslaget.

Idag hade jag tänkt mig ner på älven för att se om det finns några fula fiskar där under isen. Får först och främst kolla om vi har någon maggot. Tänkte inte gå fort och låta det ta den tid det tar, för nu har jag inte råd att göra illa mig igen, även fast jag inte fått någon operationstid.
Kameran ska få hänga med så vi får se om det blir någon bild som kanske passar här på bloggen!

KRAM på er alla :)

Imorgon har det gått 3 månader sedan jag gjorde illa mig och jag vet inte riktigt om det känns som att det har gått sådan lång tid. Fast samtidigt så känns det som att jag har varit skadad jättelänge...

Jag har fortfarande ont i knäet sen jag gjorde illa det senast, och på onsdag är det ju ändå 2 veckor sedan. Det smärtar på framsidan och jag kan inte riktigt räta ut det helt och inte alls böja ihop det så mycket. Jag småhaltar fortfarande och det är ingen riktig hit att springa ännu. Tog några få löpsteg idag när jag var ute på promenad men det funkade inte alls.

I torsdags så var det min sista dag hos min brukare som jag varit personlig assistent åt i nästan 2 år.. det var riktigt jobbigt att överhuvudtaget komma dit den dagen och veta att att det var sista dagen som vi skulle umgås 5 timmar varje dag, 4 dagar i veckan i flera veckor och månader. Jag minns nästan inte vad vi gjorde den sista veckan för allting var så jobbigt. Och torsdagen blev såklart riktigt tung när jag gick genom dörren och stängde den efter mig.
Självklart så kommer jag att åka och hälsa på henne så ofta jag har möjlighet, för vi har ju trots allt lärt känna varandra utan och innan, vi har lärt oss hur den andra fungerar, läsa av den andra personen och veta vad den är på för humör, kunna öppna oss för varandra

Jag börjar om från början igen...

Efter den första riktiga skadan så tog det 43 dagar från det att jag skadade mig till att jag tog mig ut på min första löprunda, 43 DAGAR!!
Det är ju hur länge som helst och jag hoppas verkligen att jag någon gång i nästa vecka kan våga mig på att ta några löpsteg igen efter mitt bakslag som hände förra onsdagen. Inte har jag tid eller lust att vänta över en månad igen på att kunna bli svettig eller röra mig ganska obehindrat.

Jag har iallafall varit ute på en låååååååång promenad i afton, hela 2km fick jag ihop innan jag gav upp och insåg att det inte är lönt att plåga knäet nå mer idag. I mina tankar hade jag iallafall räknat med att jag skulle klara av 5km... Jag har inte tålamodet att börja om på nytt en till gång. Men egentligen så har jag ju inget val just nu då knäet bara säger ifrån. Det är bara att börja lära sig att gå utan att halta igen och att börja om med de första styrkeövningarna som jag fick hos sjukgymnasten.

Jag låter väldigt deppig och nere just nu på många plan och jag hoppas ju såklart att någonting ska ordna sig snart...

KRAM

Hej hopp!
Inte blev det något gym för mig idag efter jobbet. Jag hade med mig väskan och hade packat klart nästan allt igår kväll. Det var bara skorna och handduken  som fattades, självklart så glömde jag ju skorna och jag ville ju helst inte cykla barfota eller i mina klumpiga vinterskor. Så det kanske blir en lite promenad här hemma eftersom att minnet svek.

Jag vet inte vad jag ska tänka eller hur jag ska göra...
Jag måste bestämma mig om jobbet nu, om jag ska ta det eller om jag ska ta semester...
Men jag har ju inte fått veta operationsdatum och det är ju utifrån det som jag måste ta ställning.

Jag ringde iallafall till Folksam för att höra hur det egentligen går till med alla deras rutter och ringa hit och ringa dit. Så nu har jag nog fått klartecken men oj vad omständigt allting verkar vara, både för Norrlandskliniken och för Folksam.

Norrlandskliniken skickar en förfrågan till Folksam för att höra om de är villiga att betala min nästa undersökning/behandling och sen går ärendet tillbaka till Norrlandskliniken för att de ska boka in en tid åt mig. Jag tror att jag har förstått allting rätt, men vilka dumma frågor jag måste ställt till den stackars kvinnan i andra sidan telefonen.

Så nu hoppas jag att allting går fort så att jag kan få min operationstid! Och främst så att jag kan veta vad jag ska göra med jobbet....

KRAM på er :)

Nu börjar bli lite sådär otrevlig igen som jag blir när jag inte tränat på ett tag. Jag får kort stubin och hugger mot allt och alla på ett mindre trevligt sätt. Jag vet ju om att jag är såhär och det borde ju vara enkelt att bara låta bli att vara så tvär, men jag kommer på mig själv först efter att situationen har varit. Det är ju inte mer än 4 dagar sedan jag senast tränade och redan är jag som jag inte borde vara.

Jag måste nog ta med mig träningsväskan imorgon för att efter jobbet se om jag kan göra någonting på gymmet som kan lugna ner mig lite. Promenader räcker inte till och speciellt inte nu när jag inte klarar av att gå så långt. Ett pass på cykeln skulle nog inte vara helt fel eller att bara pumpa överkropp tills hela kroppen skakar.

Svullnaden börjar sakta sakta att gå ner men det tar tid.. Jag kan tyvärr inte räta ut eller böja benet speciellt mycket mer än tidigare dagar, så jag vet inte vad som spökar. Hoppas bara att det försvinner snabbt och att jag kan få en operationstid i januari så att allt som ska fixas kan bli fixat!

Nu har jag lagt mig i sängen för att imorgon gå upp till jobbet igen, inte fick jag något extra ledigt den här julen eftersom att julafton inföll på en fredag och jag är ju alltid ledig fredagar! Likadant blir det ju då nu på fredag också då det är nyårsafton... Dessa gånger är det ganska skönt att jobba halvtid!

Kram och godnatt på er!

Åh, jag blir så frustrerad...

Att vara tvungen att börja om med all träning på nytt efter bara ett endaste litet snedsteg.
Att försöka lära sig gå igen utan att halta, att kunna gå längre utan att känna smärta, att kunna räta ut och böja på benet fullt igen, att kunna springa, sparka fotboll, hoppa, göra djupa knäböj.

Jag tycker själv att jag kommit riktigt långt i min rehabilitering både konditionsmässigt och styrkemässigt!
På löppasset med fotbollslaget förra söndagen så körde vi intervaller på 4 x 4 minuter och det kändes riktigt bra.
Vi var ca 12 stycken och på varje intervall så var jag bland de 5 främsta. Känslan efter de löpningarna var ju helt underbar, jag var ju ungefär lika bra konditionsmässigt som förra försäsongen, om inte lite bättre...

Har precis kommit in efter en promenad och det var då jag blev så ledsen och frustrerad över mitt bakslag......
Jag gick med sparken så att jag kunde hänga lite på den och knäet orkade inte ens 1.5km innan det sa ifrån.

JAG VILL INTE LÄNGRE!
LÅT MIG FÅ VARA HEL!

Känner fortfarande av sviterna från gårdagens snedsteg.. Att allting kan gå så himla fort, innan skadan så hade jag nog inte ens tänkt på hur jag går eller att jag ens trampade lite snett på tröskeln. Får nog be pappa att montera ner alla trösklar så att jag inte kan göra mig illa! :)

2 månader idag och jag kommer ihåg allting, situationen, smärtan, besvikelsen, uppgivenheten, flygresan... Jag förstår inte alls hur jag överhuvudtaget klarade av att GÅ inne på Arlanda flygplats. Jag gick ju från incheckningsdisken till stället där vi käkade middag, åt ju inte speciellt mycket, gick/haltade från restaurangen genom säkerthetskontrollerna en trappa upp och sen på och av flygplanet. På flygplanet gick det ju inte särskilt bra eftersom att knäet "hoppade" och det gjorde så satans ont att jag mådde illa hela flygresan hem. Jag måste gått på adrenalin eller någonting för dagarna just efter skadan så var jag ju till läkaren 3 gånger, hoppade runt på maxi, var runt till folk och fikade. Idag förstår jag inte alls hur jag orkade....

Jag hoppas innerligt att det inte blir så kallt på söndag så att jag och Sara kan åka till Östersund för att se skidskytte, det skulle vara så läckert att vara på plats på en så pass stor tävling! Jag håller mina tummar och tår!

KRAM och trevlig helg