Jag heter egentligen Jennifer, men alla som känner mig kallar mig för Jempa och det är väl i det smeknamnet som jag känner mig mest hemma i.
Jag är 22år och har i hela mitt liv spelat fotboll, i moderklubben Spölands IF var jag en vass forward, orädd, målfarlig och snabb. Redan när jag var 13år så tog jag steget upp till damlaget (div5) och hade där en plats i startelvan, jag spelade mest forward men det kunde även bli en del inhopp på innermittfältet och som mittback. Själv tyckte jag att det var roligast att spela forward och 3 säsonger i rad blev jag lagets bäste målskytt (gjorde runt 25mål varje säsong). Jag var en spelare som motståndarna fruktade att möta (har hört det efteråt), en riktigt allround spelare men som aldrig ville någon något illa.
När jag skulle välja gymnasieutbildning så fanns det bara ett val, Idrottsprogrammet med inriktning ledarskap och fotboll på Dragonskolan i Umeå. Vilket innebar 10-12 träningar/vecka Efter en termin så tog jag beslutet att byta klubb till Böle IF (div3) och där utvecklades jag väldigt mycket, fick en roll som innermittfältare och trivdes underbart bra. Eftersom att Böle IF var farmarlag till Umeå Södra FF (div1) så var jag där och tränade en hel del och tog ännu ett steg uppåt i min utveckling. Jag blev uttagen att spela skol-sm för Dragonskolan och även där knep jag en plats i startelvan. Man kan säga att på ett år så gick jag från en bra div5- spelare till en spelare i nästan div1 klass.
År 2009 så tog jag det riktigt stora klivet upp till Umeå Södras a-lag och har varit kvar där. Jag trivs underbart med laget, tränarna och alla andra personer runt om laget! Det första året i a-lags tröjan gick mest ut på att se och lära, jag gjorde 2 matcher från start och var inhoppare i nästan alla de andra matcherna. 2010 så blev jag en mer etablerad spelare och fick starta många av årets matcher, hur många har jag tyvärr inte koll på. Vi hade en ny tränare år 2010 som tyvärr inte funkade ihop med resten av laget och snabbt ramlade vi många placeringar och låg under strecket, många tappade självförtroendet och gnistan för fotboll vilket jag också gjorde. När det återstod 5 matcher så var vi fortfarande under strecket och vår styrelse tog beslutet att sparka våran tränare för att kanske kunna hjälpa oss spelare att spela hem ett nytt kontrakt i div1. (År 2008 var Umeå Södra i allsvenskan)
Söndagen den 3/10 2010
Självförtroendet och glädjen började komma tillbaka och inför bortamatchen mot Vasalund (Stockholm) och jag hade en bra känsla i kroppen. Jag trodde att det skulle bli min tur att få göra mitt första mål i a-lags tröjan, jag trodde att jag skulle få bli intervjuad som matchhjälte av tidningarna. Jag hade den känslan att det var min dag att lyckas efter en tuff säsong. Jag var med i startelvan som vänster yttermittfält och började matchen ganska bra. Vissa stunder var jag lite fel i positionen men det rättade till sig ganska snabbt. Tillslut var jag rätt i min position, jag bröt flera passningar, slog flera bra passningar och gick inte bort mig i en mot en. Kände mig snabb, stark och outtröttlig!
Efter 21 min så blev det en löpduell ner mot vår hörnflagga och jag och min motståndare var alldeles jämsides. Precis innan vi var framme vid bollen så sätter jag min axel mot hennes och försöker få henne ur balans så jag kan ta bollen. Men… mitt högra ben måste ha fastnat i en av skarvarna på konstgräset. När hon trycker tillbaka så känner jag bara hur hela mitt knä viker sig utåt och sen tillbaka igen, den knakar och kraschar och jag faller ihop på marken liggandes på mage. Den smärtan som jag upplevde då måste ha varit den värsta som finns, jag skrek rakt ut där jag låg på planen och höll om mitt stackars högerknä. Jag minns egentligen ingenting från själva skadeögonblicket utan har fått det berättat för mig… Smärtan var så otroligt stark att jag mådde så illa och var nära på att spy flera gånger. Flera spelare kom fram till mig och undrade hur det var med mig. Jag var nog inte så kontaktbar utan de tog tag i mina armar och höll i mitt ben samtidigt som de drog mig av planen, vilket resulterade i flera rivsår på ryggen av konstgräset. Jag hade verkligen tur i oturen att en sjukgymnast fanns på läktaren som snabbt hjälpte mig och kollade om mitt korsband var av med hjälp av draglåda. Tyvärr så trodde hon att det var av och pratade på en massa som jag inte kommer ihåg. Jag blev inburen till omklädningsrummet där jag fick ligga på en bänk med benet i högläge och hårt lindat. Smärtan fortsatte att pulsera och illamåendet var fortfarande kvar, tårarna rann nedför mina kinder, både pga smärtan och insikten att det var min sista match på väldigt länge. Fy fasen säger jag bara.
Mitt i all smärta ringde jag hem till mamma och pappa och berättade hur det var och vad som hade hänt, mamma trodde inte på mig till en början, men sen så förstod hon och redan där blev jag pushad att tänka positivt, det kunde ju ha varit huvudet och inte knäet som fick sig en sån allvarlig smäll. Då hade jag nog aldrig kunna bli mitt gamla vanliga jag igen.
Tyvärr så blev det förlust i matchen med 4-3 och vi skulle ta oss mot Arlanda för att äta middag och flyga hem till Umeå igen. Vi spelade våran match precis bredvid arenan där AIK-Djurgården hade sitt derby och det var stor risk att det skulle bli slagsmål mellan lagens anhängare, så vi var tvungna att gå 400meter till bussen från våran plan. Tack o lov så finns det starka tjejer i laget som bar mig på sina ryggar till bussen, för inte kunde jag gå inte. Väl framme på Arlanda så haltade jag mellan incheckningsdisken och terminalen, jag kunde ta mig fram för egen maskin, men inte snabbt. Jag hade lyckats få en plats inne på flygplanet där det inte var någon stol framför så jag kunde sträcka ut mina ben och ha de i högläge, Yes! Mina lagkamrater gick förbi och frågade hur det var med mig och jag svarade att det inte var speciellt bra. Tyvärr så hörde en av flygvärdinnorna deras frågor så hon undrade hur det var med mig och jag berättade vad som hänt. Eftersom att jag satt bredvid en nödutgång så skulle jag, om utifall att en olycka skulle inträffa, vara den första som öppnade dörren och ta mig ur flygplanet, hoppandes. Aldrig att jag skulle klara det. Så jag blev flyttad till en plats längst fram och påväg till den nya platsen så hoppar mitt knä ur led och smärtan och illamåendet kom tillbaka. Lyckas ta mig längst fram till min plats och den där flygresan vill jag inte göra om!
Dagen efter träffade jag läkaren och fick göra magnetröntgen där jag höll på att somna.
Fick resultatet dagen efter och då kom domen….
I höger knä:
- Det främre korsbandet av
- Den yttre menisken sprucken
- Det yttre ledbandet uttänjt
- Bicepssenan (den som fäster i baksida lår och knäet) var nästan av
Vilken chock det blev, visste ju att korsbandet var trasigt och kanske en menisk, men det där andra :O
Fick även kommentaren att jag inte skulle spela fotboll mer.. Men den borstade jag bort ganska så snabbt!
Så efter många träffar med sjukgymnast och ortoped så skulle det bli operation och jag blev lovad en i januari. Medan jag väntade så var det rehab på schemat.
Rehaben gick bra och jag kunde springa utan större problem och i december började jag sparka lite smått på en boll, först själv och sen lite passningar/mottagningar med en annan spelare. Jag vågade vara med på några passningsövningar som uppvärmning och det funkade underbart bra. Den 22/12 var sista träningen innan juluppehåll och jag kände mig bra och stark. Var med på en passningsövning och sen så skulle resten av laget spela 4 mot 4 utan mål, så jag skulle vara väggspelare. Hann vara med i 2 min innan jag kraschade mitt knä igen.. Tog ett steg åt sidan, fastnade i en skarv och knäet vek sig och hoppade ur och i led. Det knäcktes någonting i knäet den här gången också och flera tjejer hörde kraschet. Någon beskrev det som att det lät ungefär som när man bryter ett knäckebröd.. Smärtan denna gången var lika stark som när jag gjorde illa det den första gången. Knäet svällde upp igen och jag blev orörlig över julafton. Men tack o lov så klarade jag mig utan kryckor.
Nu efter jul var svullnaden borta och jag kunde jogga, inte så långt eller snabbt som innan för då gör det ont, det var väldigt instabilt och låste sig flera gånger per dag..
Jag hade som sagt blivit lovad operation i januari…
Men december gick och ingenting hände, januari blev slut och ingenting hände. Så efter lite tjat fick jag tag på alla som jag skulle ha kontakt med och operationen blev den 16/2 2011!
Rehaben kördes stenhårt under tiden jag med spänning väntade på att operationsdagen närmade sig. Inga mera fotbollspass även fast huvudet ville. Men jag var smart och väntade. Äntligen var det onsdagen den 16 februari och
ÄNTLIGEN kunde min resa tillbaka mot fotbollsplanen börja!
Såhär långt kan jag bjuda på min resa just nu, ska ta och sammanfatta operationsdagen och delen efter operationen en annan dag så ni (och jag) får allting samlat.
