Glöden i hennes ögon är borta
Jag känner inte igen mig själv...
När jag tittar mig i spegeln så är glimten i mina ögon helt borta, jag ser bara ögon fyllda med vätska som när som helst kan brista ut i gråt.
Jag vill helst inte hitta på någonting, men ändå så är jag sällskapssjuk.
Jag minns inte senast som jag log på "riktigt" eller brast ut i ett riktigt skrattanfall, samtidigt så minns jag inte heller senaste gången som tårar trillade nerför mina kinder.
Jag har nog aldrig känt mig såhär nere någon gång tidigare, och jag vet inte vad jag ska göra för att komma härifrån. Att cykla ger mig inte "det där" som löpning gör, jag blir inte dötrött av cykling och lyckas inte skingra tankarna.
Att jag alltid måste ligga vaken i en halvtimme och snurra på mig innan jag kan somna medan tankarna verkligen snurrar runt, runt i mitt huvud. Annars så brukar jag somna på max 5 minuter. Jag känner mig för det mesta trött, orkeslös och deppig...
Att vara på fotbollsplanen med mina tjejer har varit det bästa jag vet, att komma dit lite trött eller nere och sedan komma hem överlycklig och med ett stort leende på läpparna. Nu är det bara jobbigt att inse att det kommer att dröja så länge innan jag kommer att få springa på planen. Eller bara det att det dröjer innan jag kan springa igen! Eller bara det att jag kanske aldrig mer kan spela fotboll......
Jag har inte ens tagit mig i kragen och ringt till Norrlandskliniken för att beställa återbesök hos ortopeden, jag bryr mig inte om jag får ersättning för Försäkringskassan eller inte!
Jag skulle bara vilja ge upp...
När jag tittar mig i spegeln så är glimten i mina ögon helt borta, jag ser bara ögon fyllda med vätska som när som helst kan brista ut i gråt.
Jag vill helst inte hitta på någonting, men ändå så är jag sällskapssjuk.
Jag minns inte senast som jag log på "riktigt" eller brast ut i ett riktigt skrattanfall, samtidigt så minns jag inte heller senaste gången som tårar trillade nerför mina kinder.
Jag har nog aldrig känt mig såhär nere någon gång tidigare, och jag vet inte vad jag ska göra för att komma härifrån. Att cykla ger mig inte "det där" som löpning gör, jag blir inte dötrött av cykling och lyckas inte skingra tankarna.
Att jag alltid måste ligga vaken i en halvtimme och snurra på mig innan jag kan somna medan tankarna verkligen snurrar runt, runt i mitt huvud. Annars så brukar jag somna på max 5 minuter. Jag känner mig för det mesta trött, orkeslös och deppig...
Att vara på fotbollsplanen med mina tjejer har varit det bästa jag vet, att komma dit lite trött eller nere och sedan komma hem överlycklig och med ett stort leende på läpparna. Nu är det bara jobbigt att inse att det kommer att dröja så länge innan jag kommer att få springa på planen. Eller bara det att det dröjer innan jag kan springa igen! Eller bara det att jag kanske aldrig mer kan spela fotboll......
Jag har inte ens tagit mig i kragen och ringt till Norrlandskliniken för att beställa återbesök hos ortopeden, jag bryr mig inte om jag får ersättning för Försäkringskassan eller inte!
Jag skulle bara vilja ge upp...
