Resan tillbaka efter två korsbandsskador

Här läser ni om min resa tillbaka till ett aktivt liv efter 2 främre korsbandsskador, en meniskskada och kärleken till fotbollen.

731 dagar senare

Publicerad 2012-10-03 08:00:00 i Efter operationen

2 år sedan detta inlägg skrevs, inlägget som handlade om när jag skadade mig första gången.

Ja, idag är det hela 2 år sedan den där tragiskt tråkiga dagen som kommer att följa mig livet ut.
Tänk att en enda dag kan göra så att ett helt liv blir förändrat.
Jag kommer att behöva leva med mina knän i alla år framöver och de kommer aldrig att bli som de en gång varit.

Just idag för 2 år sedan var den senaste matchen som jag startade i Södras div1 lag. På två år har jag inte kommit tillbaka till den form som jag var i då.
Jag har gjord två inhopp i seriematcher i div1 och spelat några enstaka matcher med Södras div 3 lag.
Men jag har aldrig varit  tillbaka i den fotbollsform jag en gång hade, jag har aldrig spelat 90 minuter på 2 år.
Jag har inte känt mig tillbaka rent fotbollstekniksmässigt och absolut inte fotbollskonditionsmässigt.

På två år har jag inte kommit längre än att jag återigen kör rehab som bara innebär lätta vikter, mil på cykel, lätta småhaltande promenader.

Jag hade aldrig i hela mitt liv trott att det skulle vara en så jävla lång och tung resa som detta varit.
Jag trodde att allting skulle lösa sig efter första skadan och operationen, att det var rehab i 6 månader och sen var det slut med läkar-, sjukgymnastbesök, operationer och rehabilitering.
Jag skulle vara tillbaka helt och fullt på fotbollsplanen till 100% till säsongen 2012 och det skulle vara en rolig säsong där jag skulle spela mig till en säker plats på bänken, bli en otroligt duktig och viktig inhoppare, till att kanske få vara med i startelvan.

Säsongen 2012 försvann....

All rehab gick så jävla bra efter första skadan (2010) då man efter en första bedömning från MR såg att främre korsbandet var av, spricka på yttre menisken, yttre ledbandet var nästan helt av och bicepssenan i baksida lår var nästan helt av.
Vid operationen fann man bara att det var det främre korsbandet som skulle lagas.

Tillbaka på fotbollsplanen i väldigt lätt träning efter 4 månaders felfri rehab och då händer det stora bakslaget.
Knäet viker sig och den inre menisken går sönder.
Får gnälla och tjata på att få träffa läkare och sen att göra en operation av menisken för att det inte funkar.

Nu låter jag allting ta den tid det tar, operationen skedde i september och jag var i lätt fotbollsträning i början på februari. Det gick bra, ganska bra iallafall. Jag tog det lugnt, tänkte på vad jag gjorde och gjorde ingenting förhastat.
Var tillbaka fullt i träning, gjorde pyttesmå inhopp i några träningsmatcher på vårsäsongen.
Satt på bänken i 3 seriematcher och fick göra två inhopp.

Träningarna gick superbra allteftersom och jag kände mig riktigt på gång. Ändå blir jag inte uttagen och bestämmer mig för att spela match med div3 laget för att visa tränarna att de hade så fel, det kanske jag aldrig skulle ha gjort....
Det där satans, helvetes, jävla korsbandet flyger igen.


Nu sitter jag här igen och har inte kommit någon vart på två år.
Jag har lärt känna mig själv, men hur har jag haft tålamod, ork och vilja att fortsätta kämpa.
Hur har jag klarat alla dagar utan att göra det som jag älskar mest av allt...
På något sätt så måste jag ändå haft modet och hoppet uppe, för jag har inte kraschat i sängen, har inte gråtit mig till sömns, har inte tyckt speciellt synd om mig själv.
Gjort är ju gjort och det går inte att ändra på, så det är väl bara att fortsätta kämpa och göra det bästa av situationen.


Dessa dagar har fyllts med framgång och extrema bakslag som jag aldrig skulle kunna tro att det gick att hända.
Jag har ofta sagt att detta är en resa som varit otroligt tung, men som jag aldrig vill ha ogjord.
Jag ångrar mig där, jag vill inte ha första korsbandsskadan, operationen och rehaben ogjord, men nu är jag så sjukt less och skulle göra allt för att slippa detta.
Jag har gått igenom en helvetesresa redan efter första skadan och sen så ska man åka på samma skit igen.

Ja, 2 år av otroligt stor framgång och sen världens megakrasch.
Vem vet när jag slipper dessa knäproblem...

Kommentarer

Postat av: Linn

Publicerad 2012-10-03 10:53:25

Åh, Jempa, jag vet inte vad jag ska säga annat än att KÄMPA och håll humöret uppe men jag vet också att ibland bara måste man bryta ihop och gråta och skrika och kasta saker omkring sig. Det gjorde jag och jag har ju bara gått igenom det en gång. Jag vet hur det känns när man inte är färdig utan bara vill uppleva den där känslan av total glädje och prestation och lagkänsla en enda gång till. <3

Postat av: Sofie

Publicerad 2012-10-04 08:25:35

Ryser av det du skrivit. Det borde inte ens få hända första gången...
Du är stark!!

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Jempa

3/10 2010 främre korsbandet 16/2 2011 operation 21/6 2011 inre menisken 20/9 2012 operation 10/6 främre korsbandet igen Vid frågor, maila mig på jenniferboman@hotmail.com

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela