Vem är jag?
Nu har det varit väldigt många svajiga dagar på sista tiden.
Och det vill jag inte att det ska vara.
Ena stunden är jag överlycklig att jag nu är på rätt sida skadan, att knäet känns fantastisk bra, att jag litar på knäet, att rehaben går framåt och att jag har framtiden för mig.
Sen kan allting tvärvända på bara någon timme och det känns bara som att allting är helt jävla fel.
Ledsen över ingenting, allt är tungt, vill springa och vill att allting ska vara som vanligt. Jag blickar tillbaka på det livet jag hade utan större bekymmer och önskar att jag kunde spola tillbaka tiden och få detta ogjort. Jag vet att framtiden inte kommer att bli som jag önskade att den skulle bli.
Jag vet att det var precis såhär upp och ner i humöret vid förra skadan också.
Jag vet att det är tillåtet att ha bättre och sämre dagar. Att tillåta sig själv att må både bra och riktigt dåligt. Men jag vill att allt ska vara bra och att jag kan få vara glad och nöjd över de fantastiska resultat som jag ändå gjort på så kort tid.
Men att inom två år gå igenom två stora operationer, två långa rehabiliteringsperioder och att inte få eller kunna göra det som jag älskar, det är det tuffaste och jobbigaste jag gjort i mitt 23-åriga liv.
Jag har många gånger funderat över "Vem är jag?"
"Vem är Jempa utan fotbollen?"
Utan något riktigt svar så fortsätter jag att hoppas att dagarna framöver blir mer och mer positiva!
